Skräck handlar ofta om det man inte ser. Ingenting är så skrämmande som det okända, det som manusförfattaren eller regissören låter vara osagt. Den erfarne skräckmakaren vet att det är i mellanrummen, i det man aldrig visar, som det verkligt fasansfulla sker. Inga om än så grafiskt bloddränkta splatterscener kan någonsin vara mer effektiva än publikens egen fantasi. Detta har regissören Martin Lyngbo, vanligtvis hemmahörande på danska Mungo Park, tagit vara på i sin uppsättning av Dracula på Uppsala stadsteater. Själva monstret, den blodpimplande gamle greven, får vi i publiken nämligen aldrig se. Han gestaltas här i stället kollektivt av hela ensemblen på ett sätt som påminner om den antika teaterns kör. Det är ett listigt drag av Lyngbo, som på detta vis lyckas undvika de allra värsta vampyrklichéerna. För tänk dig en bokstavligt tolkad Dracula på scen. Skulle det kunna bli något annat patetisk parodi?
Lyngbo har alltså vänt på den klassiska devisen ”show don’t tell”. Bram Stokers roman återberättas här snarare än gestaltas. Ett grepp som ibland, i synnerhet när den i sig gestaltande musiken hjälper till, skapar förvånansvärt effektiv och levande teater. Men som nästan lika ofta blir märkligt stum och statisk. Även visuellt har Lyngbo vågat lita på publikens fantasi. Scenrummet är närapå kalt förutom en roterande trappkonstruktion i mitten av scenen, som också innesluter ett antal musiker. Detta skapar inte minst utrymme för Mats Öhlins snygga ljus att bli en bärande del i berättandet. Det är överlag en väldigt snygg föreställning, som effektivt använder såväl scenen som salongen för att skapa rymd i föreställningen. Självfallet spelar även Jonathan Johanssons och Johan Eckeborns stämningsfulla och mjukt malande musik en av huvudrollerna. Vid några tillfällen när musik, bild och framförande på ett naturligt sätt gifts samman skapas scener av sällan skådad suggestionskraft.
Men det är också där det stannar, vid suggestionen. Verkligt gripande blir det bara vid några enstaka tillfällen. Även om man noggrant undvikt blod, huggtänder och allt vad vampyrkitch heter har man ändå hamnat i en relativt ytlig föreställning. Coppola lyckades i sin filmatisering från tidigt 90-tal göra Dracula till en tidlös kärlekssaga och på så sätt fylla Stokers berättelse med nya innebörder. Jag hade gärna sett att man gjort någon liknande, oväntad, tolkning här. I stadsteaterns uppsättning har man inte lyckats utvinna någon riktig mening ur texten. Man återberättar bara, om än på ett mycket raffinerat sätt, en rätt så banal skräckhistoria.
Men visst, vid några tillfällen bränner det till och blir på allvar. Det sker främst i sångnumren. Som i den vampyrbitna Lucys skälvande klagosång, framförd av Elisabeth Wernesjö (alltså hur bra detta sceniska lilla geni kan bli med åren är smått hisnande att tänka på). Eller i Jonathan Johanssons och Linda Kulles känsloladdade duett mot slutet. I dessa stunder blir föreställningen mer än snygg. Den blir vacker. Då är det inte bara håren på armarna som reser sig. Även hjärtat värker.