I väntan på naturvetenskapliga framsteg får vi fortsätta vända oss till populärkulturen för att göra tidsresor. Kvällens destination är 90-talets första halva, då en viss före detta rocksångare började nå framgångar med milda och somriga soloballader. Många år har gått, men Tommy Nilsson ser lika nyduschat förförisk ut som alltid.
Konserten inleds dock med några låtar från den platta som släpptes tidigare i år. Inspelningarna lyfter inte riktigt, men live gör de sig ganska bra. Bandet skapar med små medel en stor och svängig ljudbild, och gitarristens lekfulla spel känns lyckat. Men det som verkligen håller ihop ljudet är Tommy Nilssons smått otroliga röst. Han behärskar både det lena, låga registret och de höga rocktonerna. I nya So Long visar han vilken stor rocksångare han hade kunnat bli.
När han frågar vilka som faktiskt hört nya plattan får han dock ett lamt gensvar, men tar det med ro. ”Äh, det var i varje fall två!” Men om publiken är där för att minnas så bjuds det på många anledningar: En dag, Öppna din dörr, Amelia, Allt som jag känner, Dina färger var blå – hur många av våra midsomrar har han inte tonsatt?
Det finns något befriande ocoolt med Tommy Nilsson. Han gör reklam för choklad och öl, gratulerar Lena på 75-årsdagen och berättar stolt om sin nya tatuering med kinesiska tecken. Han inser att han inte kommer att få någon ny publiktillströmning, och tar väl hand om den han redan har. Visst vill han ibland tala om tyngre ämnen, såsom döden och sökandet efter tro. Eller som Tommy Nilsson själv uttrycker det: ”Lite teologi såhär på fredagkvällen.” Men som han berättar i en intervju kan det vara nog så viktigt att skriva en bra låt att dammsuga till.
Med den avslappnade livssynen är det kanske inte så konstigt att låtarna från hans nya skiva låter ungefär som hitsen från 90-talet, med undantag för ett par rockdängor som Victorious och Shoot the devil. Som titeln på hans nya skiva – Stay straight on the current road – antyder känner han sig tillfreds med den väg han valt att gå. (Ironiskt nog fick han frasen från sin GPS.)
Trots att konserten inte är jättelång känns ett par låtar som transportsträckor. Inspirationen på scenen kommer och går, och vid ett tillfälle glömmer han texten till en låt. Men det är lätt hänt på första speldatumet. Tommy Nilsson är ändå på klädsamt flirthumör, och visar framför allt vilken stark röst han fortfarande har.