Med utsikt över både Domkyrkan och Botaniska trädgården känns Slottets borggård som en kul och stämningsfull konsertplats. Sommarturnén har rosats av kritikerna och som köerna till t-shirtboden innan spelningen antyder så är förväntningarna skyhöga.
Konserten inleds med att bandet står tätt i en liten kub inredd som en första replokal. De vill visa att de är tillbaka i garaget efter syntflirten, men också att vi kommer att få göra en tidsresa. När basen till 400 slag dundrar igång och bandet intar hela scenbredden så sträcks publikens händer upp i luften. Åkturen kan börja.
Både Petroleum och Tänd på från senaste skivan väcker entusiasm. Särskilt den senare låtens refräng med härligt pulserande syntarpeggion och synkade stroboskopeffekter. Men det är inte förrän Sjukhus kommer igång som den halvlånga startsträckan är över. Kent anno 2012 är trots allt arenarock, med storslagna körer och bredbenta rockposer i läckert motljus.
Jocke Berg förklarar att livet är precis som hysterin kring millennieskiftet. Vi går och väntar på något stort som aldrig händer. ”Förutom om man hittar någon att bli gammal med”, fortsätter han och sätter igång gamla Berg&dalvana. För ett yngre Kent hade det kanske inte funnits något ”förutom” i den anekdoten. Men med åren kommer distansen, till och med till den ljumma melankoli som alltid varit bandets röda tråd.
Distansen låter dem också nå ut till flertalet. ”Det är ingen jäkla hipsterskit”, som Jocke Berg sade om senaste skivan. I konsertbaren serveras Norrlands Guld, inte Pabst Blue Ribbon. Och om bandet tidigare kallat sig själva för ”arbetarklassens seger över borgarbrackorna” så har de senare släppt både en musikmobil och ett eget vin. De finner säkert ett sadistiskt nöje i att reta upp pretentiösa indiekids. Men ungdomsideal som sakta nötts ned och förvandlats till hånfulla spöken utgör också stoffet till många av texterna. ”Det är en vag känsla av att någonting gått förlorat”, som Jocke Berg sjunger på 999. Jorden går under med en snyftning, inte en smäll.
Bandet är sparsamt med sina många hits, och det funkar oväntat väl. Fansen har bara fått några månader på sig att lära sig låtarna från den nya plattan, men kan ändå sjunga med. Och till första refrängen i Jag ser dig är gensvaret enormt. Till slut kommer hitkavalkaden, i form av den härligt lunkande Kärleken väntar, svängiga Ingenting och Music non stop, samt avslutningsvis den bombastiska 747.
Extranumren inleds med nya 999 och avslutas med en mäktig och extra lång version av Mannen i den vita hatten. Nu släpper bandet tyglarna. Jocke lägger armen om Martin Sköld och ropar ”vi ska alla en gång dö” till en bakgrund av konfetti, fyrverkerier och rökpelare.
Det är svårt att inte imponeras av att de kan ta oss genom storslagna refränger, schlagerpianon och allsång med värdigheten intakt. Visst underhåller de relationerna med fansen genom att dra ned på hitspelandet och vara aktiva på sitt nätforum. Men även folkligheten känns logisk. De hade aldrig kommit undan med att posera som unga upprorsmakare. Men som mognade melankoliker känns de avslappnade och självklara.