Det har blivit en ofta upprepad kliché, detta att svenskarna är konflikträdda. Om det är sant eller inte vet jag inte, men jag är spontant skeptisk till föreställningen. Och förresten: oavsett om det skulle vara sant så betyder inte det att det är intressant.
Özz Nûjens föreställning Dålig stämning, som i går gick att se i Konserthusets stora sal, kretsar kring just denna konflikträdsla. Det är både intressant och ointressant.
När det är lite så där allmänt och vagt mitt i prick om hur vi kommer överens om att vi inte är överens och knyter nävarna i fickorna så är det försumbart. Det där har man hört till leda, och skratten det genererar är så oskyldigt identifikatoriska att den ”dåliga stämningen” inte kunde kännas mer avlägsen.
Verkligt intressant blir Özz Nûjen däremot när han tillfogar en politisk dimension i angreppet på konsensuskulturen. Samtidigt som han gör det så dekonstruerar han nämligen den kliché han nyss tagit poäng på: Hur konflikträdd kan egentligen världens största vapenexportör per capita vara? Har vi inte skickat soldater till Afghanistan?
Och framför allt: Hur är det med den växande främlingsfientligheten?
Dålig stämning utvecklas i skydd av skratten snart till en mäktig uppgörelse med vår tids utbredda rasism och, inte minst, islamofobi. Här lägger Özz Nûjen definitivt undan de säkra korten. Han skämtar om Breivik, om lasermannen i Malmö och om terroristen som sprängde sig själv i Stockholm.
Helt rimligt undrar han vad exakt som gör den sistnämnde galningen till ”terrorist”, men Breivik till en ”massmördare”. Varför kallar man så ofta in psykologer för att förklara en vit europés vansinne, men terrorexperter när det handlar om en muslim?
Skratten fastnar naturligtvis i halsen, ibland anar man att folk vrider på sig. Det blir verkligen på gränsen till dålig stämning. Vid några tillfällen lämnar Özz Nûjen faktiskt komiken helt, för att låta en mörkare, privat sida av sig själv kontrastera mot flamset.
Då berättar han om en traumatisk flykt över minfält. Om en pappa som blir tagen av militärpolisen, torterad och klädd i samma dräkter som fångarna i koncentrationslägren. Om att komma till Sverige med drömmar och se dem slås ned av en fördomsfull omgivning, en ”institutionaliserad rasism”.
Samtidigt som han berättar, och några säkert förgäves väntar på ett förlösande skratt, så hörs ljudet av ett dunkande hjärta i högtalarna.
Dålig stämning kanske låter mer som gravöl än som en stå upp-show. Så är det inte. Ofta, tillräckligt ofta, är det helt fantastiskt roligt, samtidigt som det är politiskt. Jag har svårt att tänka mig en mer effektiv antirasism än denna gerillakomik.