Bellman med sin luta ser ned på oss från en tavla i guldram. I det rymliga sällskapsrummet trängs dekadenta sammetssoffor och pompösa trämöbler.
Vi träffas på Fjellet; Tamara Mivellis gamla studenthem Fjellstedtska, centralt vid Fyrisån i Uppsala. Det var här berättelsen om Mary föddes.
– Det var en sommar när det var lite lugnare som jag skrev en scen som sedan visade sig vara början, säger Tamara Mivelli.
I scenen småsover Mary i pojkvännens säng när hans pappa springer genom pojkrummet. Tamara beskriver:
– Det är så talande för att vara ihop i tonåren tycker jag. Man har en relation och tänker att man är vuxen, men så blir man påmind om att man är ett barn i andras ögon.
Scenen bygger kanske på något ur Tamaras Mivellis eget minne eller så har hon läst den så många gånger att den blivit hennes egen, funderar hon. Det är fem års skrivande hon har bakom sig.
Tamaras debutbok "Jag klyver er itu" är berättad ur Marys perspektiv. Hennes föräldrar har just skilt sig och Mary bor hos sin pojkvän Filip. Mary iakttar när Filips pappa lagar falukorv i ugn, noterar Filips träningsprogram och klickar sig igenom 2867 jobbannonser utan krav på arbetslivserfarenhet.
– Hon är i något slags vakuum, men hon är på sätt och vis tillfreds med det. Hon försöker göra upp med sina livsvillkor och vill komma på vilken plats hon har i världen.
Tamara känner igen sig i letandet efter sin livsberättelse, att ha rollen som barn i en familj i exil.
Hennes föräldrar är från Iran och fick politisk asyl i Sverige 1988.
– Det är ingen självbiografi och Marys familj är påhittad. Mary är ganska passiv, jag var mer på språng i hennes ålder.
Boken byggs upp av korta scener ur Marys brytningstid. Fragment av sökande. Det är avskalat.
Texten tajt komprimerad.
En dag under skapandeprocessen frågade Tamaras pojkvän hur det gått med skrivandet.
– Jo, jag har strukit fem ord och det blir bara bättre, svarade Tamara.
Varje ord har vikt.
Hon vill att läsaren ska se mellan raderna.
Förstå det som Mary inte berättar. Allt det hon inte vågar ta i.
Känslolivet instängt i stålbur.
– Jag ville gestalta någon sorts tillstånd, säger Tamara.
Ur "Jag klyver er itu":
– Jag vill att tiden ska gå så långsamt som möjligt, säger jag.
– Fram till skolstart i alla fall, säger Filip.
Som när det står på en byggarbetsplats: Klart 2025.
Då vill jag liksom inte att de ska bli klara.
När Tamara Mivelli började på Biskops Arnös folkhögskola 2016 hade hon olika scener, men ingen kronologi.
Under författarutbildningens andra år lämnade Tamara Mivelli ett manus på 100 sidor till mentorn och Uppsalafödda författaren Sara Villius. För första gången låg texten i ordning.
– Jag måste skapa tomrum för att kunna skriva. Det var fint att ge sig själv det, säger Tamara.
Tamara Mivelli växte upp norr om Stockholm och flyttade till Uppsala när hon var 20 år. På Fjellstedtska bodde hon i fem år samtidigt som hon läste till en pol mag i statsvetenskap. Hon finns med på två gruppfotografier längs kollektivets vägg som vetter mot Fyrisån. Spår av henne finns kvar.
Studenterna som bor här nu gratulerar Tamara till boken.
– Jag dras till likasinnade, att vara i en liten bubbla.
Hon omger sig gärna med andra, men för skrivandet behöver hon avskildhet.
I smyg ruvar hon på en ny bok om universitetsvärlden. Troligtvis inte i Uppsala, men vi får se.
– Jag måste åka ifrån en plats för att kunna skriva om den, säger hon.