Jag läste Inger Alfvéns genombrott ”Dotter till en dotter” (1977) som trettonåring, hudlöst, och vad minns jag när jag tänker tillbaka? Hur de hade det i sängen? De har så mycket sex i den här boken, till skillnad från i den mer teoretiska ”Maken” av Gun-Britt Sundström (1976), och jag kunde inte värja mig från huvudkaraktären Eva-Maries röst, hur mycket hon än satte sitt liv till att bli medberoende till Mannen i ny tappning (Andro är protestsångare) så var ju hennes känslor viktiga, hennes inkonsekventa kåthet, det omvårdande kuratorsjobbet, aborten, allt det låga, motstridiga och ensamma var ju hon.
I Ebba Witt-Brattströms bok om sjuttiotalets litteratur, ”Stå i bredd” (2014), läser jag att modershatet var ett av decenniets viktigaste litterära teman. För Eva-Marie är det en nedärvd klassbetingelse: ”Det stod lika klart för mormor som för mor och mej själv att kvinnorna var mindre värda än männen i vår familj, att döttrarna var av sämre sort eftersom de inte kunde föra namnet vidare.” Ja, Eva-Marie Jakobsson (född Falk, av ätten Crohnen), är av en fin släkt, en av de borgarflickor som Jack i Ulf Lundells debutroman ”Jack” ville ”knulla högfärden ur”, året tidigare. Men hon har flytt sin bakgrund, in i Andro, bytt ut sin pappas plågande utsagor av typen ”Du Eva-Marie, varför gör du inte din plikt och skänker Sverige en son?”
Andro är ett löfte, deras kärlek är en framtidshunger, de ska leva sådär öppet och fritt som alla ville göra på sjuttiotalet. Men Alfvén visar hur deras skilda köns- och klasstillhörigheter skriver in olika villkor i jämlikheten. Varje dag efter jobbet väntar hon i lägenheten, sminkar sig för hans skull, nyper av blommor på krukväxterna, städar en gång till. Eva-Marie försörjer Andros kreativa karriär ekonomiskt, han bidrar med en chimär av värld och vulgaritet. Hon kan inte få honom ur hjärnan, den man äger blir man besatt av, medan Andro sticker, sticker igen, knullar sig fri från hennes kvävande väggar.
En dag lockas hon av två tjejer från kvinnogruppen som delar ut flygblad på stan, hon vill vara med men räds kollektivismen: att gå ihop med andra är inte hennes sak. Jag tänker på Moa Martinsons arbetarklasskvinnor, skvallret och solidariteten dem emellan, att liera sig mot Männen som bara söp upp liv och pengar. Eller på kärleken till änkorna på åldringshemmet, som städerskan Maja Ekelöf cyklade till hur mycket ryggen än sved (”Rapport från en skurhink”, 1970). Men Eva-Marie Jakobsson har inte en enda riktig vän, bara en mor, som hon avskyr, och en syster, som hon föraktar.
Witt-Brattström föreslår att det fanns en starkare solidaritetstradition mellan kvinnor i arbetarklassen, och en värre modersmyt att ärva för de borgerliga. I Guadalupe Nettels roman ”Kroppen jag föddes i” (2015), om sviterna av en barndom under mexikanskt 1970-tal, hittar jag samma mönster: överklass, frånvarande far, en flicka som hatar sin hårda mamma.
Det är alltså även borgerligheten, med sina kvinnodygder och sin mansdyrkan, som gör att Eva-Marie, som den snälla väluppfostrade flicka hon är, passivt måste vänta in katastrofen för att kunna bli en fri kvinna. Och när hon gjort det, har hon blivit våldtagen i sin egen dubbelsäng.
Men hon biter sig fri, tills Andro vrålar av smärta. Och jag ser det där bettet som en symbol för den obevekliga kraften i Eva-Maries röst. Den är så stark. Det är hennes privilegium. Den feministiska litteraturen förädlades av Eva-Maries starka jag, hennes ambivalens och psykologiska realism. Jag tror att Karolina Ramqvists väntande flickvänner är döttrar till Inger Alfvén.