Bilden av studentlivet i Uppsala stämmer dåligt med verkligheten, menar Marcus Lindén.
Det är ungdomliga vindar som blåser genom det svenska tv-landskapet. Det är svårt att hålla räkningen på alla dramakomedier som riktar sig mot unga. Men utfallen blir ofta dåliga.
Det piggade därför upp att det kom en serie med lite tydligare usp. Molly Nutley är regissör till serien "Korridoren" som tar oss med till Uppsalas studentliv. Tanken med serien är inte dum, och målgruppen är ganska uppenbar. Bara i min egen bekantskapskrets blev många intresserade, och våra krav är inte skyhöga.
Vad innehåller ett studentliv? Dyka upp oförberedd på seminarier, handla mat på Folkes klockan 23:15 och avsluta kvällar på Palermo följt av kebab på Rosa Pantern. Det handlar även om att vara rädd för att hamna utanför och att du tvingas umgås med vissa människor som du delar noll intressen med.
"Korridoren" fokuserar inte på detta. För lite tid läggs på det vardagliga och för mycket på ointressanta relationer mellan de boende i korridoren. Det blir därför provocerande när serien sedan varvar direkta felaktigheter med helt orealistiska situationer när de väl försöker.
När huvudpersonen flyttar in, pågår en fest i hennes tomma rum. Så respektlösa är inte människor. Hennes nya korridorskompis får problem och börjar sälja knark. Känns inte det lite mer som Stockholm än en Uppsalastudent som gått på CSN för länge? Hur ska en vanlig student kunna relatera till det här?
Hon missar sitt upprop på Psykologprogrammet med minsta marginal och stryks därför från listan. Det systemet gäller inte längre. Hennes egen lärare är med på en inspark i skolan. Är det högstadiet eller universitet som serien handlar om? Ordningsvakterna utanför nationerna uppträder som om de vore folks avslappnade släktingar där alla är välkomna in, med eller utan nationskort.
Verkligheten är inte det minsta lik "Korridoren".
Manuset är svagt i grunden och serien tar inte vara på Uppsala. Jag vill se valborgsfirande, mer tid på campus, fler nationskvällar och något typ av engagemang kopplat till studentlivet. Jag vill se ett pendlande välmående hos individer, sånt som definierar hur vi alla studenter mår, inte bara relationsproblem mellan dem i korridoren. Har någon bakom serien ens pratat med en student i Uppsala?