Matt Smith i House of the dragon deppar över sin peruk och det faktum att man minns honom mest som prins Philip i The crown.
Den stora mättnaden slog till. Som ett par obönhörliga käftar. De två serier som jag följde tappade sin behållning i ett nafs. Klarar inte av att se några förbannade sandaler, svärd, mosade nyllen och gråvita, rövlånga peruker en enda sekund till.
Vi talar om de två mest haussade serierna denna höst, ”House of the dragon” och ”Sagan om ringen: Maktens ringar”.
Efter att ha med gott humör slukat föregångaren ”Game of thrones” pallar jag inte en till vända med likstapling och råmande drakar. Och Maktens ringar har en så enormt glättig produktionsyta att allt bara känns som en masturberande studioteknisk historia. Att huvudpersonen Galadriel mest går omkring och ser parodiskt jättesammanbiten ut gör inte saken bättre. När sen orcherna börjar ränna runt hånskrattande och utföra våldsdåd känner man att det kanske räckte redan 2004 med ”Sagan om de två tornen”-filmatiseringen.
Det finns liksom bara så många (alltså få) sätt att svinga ett tillhygge och fästa i eller gröpa ur en kropp på.
Det här har lett till att ett tomrum brett ut sig. Som om ett svart hål öppnat sig och sugit i sig en del av ens populärkulturella njutningscenter och sedan försvunnit.
Vad ska man fylla det med? White Lotus verkar – som efter att ha sett ett ynka avsnitt ser ut att ha väldigt lite att göra med buddhistiska Vita lotus-sekten och vara väldigt långt från Tolkiens och R R Martins världar – en smula lovande. Men eftersom serien från början endast planerades vara en sexdelarshistoria, men snart kickar i gång säsong två, ringer varningsklockorna.
Förmodligen lider jag alltjämt av att ”Succesion” inte kommer med sin fjärde säsong förrän en bra bit in i 2023. Och allra mest av att franska ”Falsk identitet” faktiskt tog slut – jag vet, det var ohyggligt länge sedan.
Med tomheten sugandes i maggropen scrollar jag igenom trehundratjugonio puffar i alla mina tv-bibliotek. Bara drösvis med kriminalserier och annat dussinaktigt.
Det hela blir till slut en närmast existentiell fråga: vad är min tv-personlighet, egentligen? Har jag ”växt ifrån” allt? Är min framtid att bara titta på träiga seminarier på Axess tv och klaga över dåligt ljud?
Det enda svaret jag har just nu är att det i alla fall inte är en där man ständigt slår varandra på käften. Oavsett om man är högättad svärdbärare eller lågt stående kriminalare.