Olle Fredriksson benämns som Lappen eller Fransson i Clark Olofssons bok.
En ljum sensommarnatt i Uppsala 1972.
Intill centralfängelsets mur står en kvinna och väntar vid en bil. Plötsligt kommer en mörkbrun skinnväska flygande över Studiegårdens staket, som ligger alldeles intill, och landar med en duns. En skrattande Clark Olofsson, Sveriges mest ökända brottsling, uppenbarar sig och tar ett skutt ned på trottoaren. Paret förenas i en kyss: "Nu drar vi till Beirut!"
Scenen är från omtalade Netflixserien "Clark", som följer Sveriges mest kända brottsling, till och med kallad "popgangster", från livmoder till ... ja, hela seriens förlopp ska inte avslöjas. Även om historierna om Clark Olofsson är många och relativt kända.
Men alla kanske inte vet att han satt på den så kallade studieanstalten Studiegården i Uppsala efter att gjort sina år på Kumla. "Jag kunde komma och gå som jag ville", säger han om tiden både i tv-serien och i självbiografin "Vafan var det som hände?".
Men en person på Studiegården kunde han inte rubba med sin beryktade charm – kriminalvårdaren Olle Fredriksson från Kalix.
– Han sa till mig en gång: ”Lappen”, som han kallade mig, ”du är den mest odiplomatiska, raka plit som jag träffat!” Och i boken kallar han mig och min chef för omutbara. Så jag brukade säga att jag borde fått mer betalt eftersom inte ens Clark kom åt mig, säger Eriksbergsbon Olle Fredriksson när UNT får tag i honom.
Olle Fredriksson menar att det som står i böckerna som Clark Olofsson skrivit "i stora drag" stämmer med vad som hände.
Olle Fredriksson berättar att Studiegården och han själv förekommer flitigt i biografin. Och att det mesta är sant, vilket möjligen förvånar en del.
– Det är mycket sanning i dem. Visst drog han ut på nätterna. Clark var smart, han lade en whisky i nedersta lådan hos en kollega till mig som var lite alkoholiserad, och då höll han käften sen om vad Clark gjort. Polisen kunde inte knyta dem till några brott.
– Och den här lärararen han hade en affär med, det stämde – hon fick sparken.
Det var heller inte några större problem för brottslingarna att ta sig ut. Det var bara att öppna fönstret.
– Det dröjde nästan 20 år innan vi satte spärr på dem. Vi brukade säga att "ha fönstren öppna ni, och lyssna på fåglarna". Men om de tog bondpermis så skulle det kosta dem deras placering. Men visst gjorde de det ändå, jag och andra fick fånga folk i flykten.
23 september 1991: Clark Olofsson lanserar sin nya bok "Att aldrig gå loss". En bok om livet bakom fängelsemurarna. 10:e oktober hade Clark avtjänat sitt fängelsestraff och lämnade då Sverige för att bosätta sig i Belgien.
Men Clark klarade sig såklart. Och hade också en skyddsängel i form av anstaltens rektor, som hade "gett sig fan på att klara Clark till varje pris" enligt Fredriksson.
Studiegården fick också värja sig från folk som ville ta sig in i fängelset. Det vill säga unga kvinnor.
– Det var ju inga murar, de hoppade in över staketet bara. De var ju charmörer de här pojkarna, men galningar. Men tjejerna ville väl hjälpa dem. Som med Fossmo och andra som ju blir uppvaktade. Det vi sade då var att det enda som kan få ordning på sådana här typer, det är ett stadigt fruntimmer. Eller religion.
Clark med flickvännen Maria Wallin på ett hotellrum någonstans i Europa 1972 efter att ha flyttats från Studiegården i Uppsala och sedan rymt från Lingatans fångvårdsanstalt i Bohuslän.
Olle Fredriksson kommer osökt in på att de examinerat flera präster.
– En av dem blev fängelsepräst på Långholmen. En bättre rutinerad präst kunde de inte hitta (skratt).
Det finns fler som minns popgangsterns ”studietid” i Uppsala. Boël Olsmats var adjunkt och examinerade flera intagna från Studiegården, bland dem Clark.
”Han hade utmärkt sig rejält strax innan, men dök ändå upp till examen i engelska. Han var världsvan, jättesnygg och verkligt intelligent, så han fick högsta betyg. Strax efteråt inträffade Norrmalmstorgsdramat, och jag minns att jag tyckte det var märkligt att han inte kunde ta tag i sitt liv, så smart som han var”, sade hon i en intervju med UNT 2009.
***
Efter allt som hänt efter Studiegården kunde man tro att Clark Olofsson knappt ens mindes tiden i Uppsala. Men det visade sig vara precis tvärtom. 2007 fick Olle Fredriksson ett märkligt telefonsamtal. En kvinnlig röst sade: ”Jag har en mittemot som vill prata med dig”, och sedan följde en paus innan någon tog luren och en mansröst utbrast:
– Tjenare Lappen!
Det var Clark. Han ville träffas.
– Har du nåt förslag var vi kan ses, undrade han. Jag sa: vi kan väl ses i nya polishuset, det är fint som fan där. ”Vilken provokation” sa Clark. "Nej i nåt jävla polishus vill jag inte vara."
På väg till rättegång. En av många gånger för Clark Olofsson. Här i Gotlands tingsrätt 16 mars 1985.
Det slutade med att de träffades på kaféet Savoy i Luthagen och satte sig i bersån.
– Vi pratade i två timmar om gamla tider. Efteråt åkte jag till frivården där jag jobbade, och alla kastade sig över mig och frågade hur han var, hur han såg ut. Jag sade att han var oförstörd.
Clark Olofssons bok ”Vafan var det som hände?”
Men Clark hade inte hållit sitt löfte till Olle: att undvika knarket. Under Studiegårdentiden hade Olle sagt till honom: "Du har världens chans att plugga till något vettigt. Du är ju begåvad. Han svarade bara att han skulle 'göra affärer' men att han i alla fall 'aldrig skulle hålla på med knark'."
Men även Clark fastnade i drogträsket, om än inte som brukare men som smugglare och langare.
– När jag träffade honom där 2007 kallade jag honom för skitstövel och frågade om han kom ihåg vad jag och han sagt? Det fick han äta upp av mig. Och då skämdes han.
Clark Olofsson rymde från fängelset i Sverige 4 februari 1969 till Kanarieöarna. Här förs han hem till Sverige igen sedan han gripits 5 augusti samma år i Frankfurt.
Tiden i Uppsala på 70-talet slutade med att Clark och en kamrat fick åka till vad som kallades ”Semesterhemmet”, som Lingatans fångvårdsanstalt i Bohuslän kallades. Givetvis ställde han till med saker där också, men där var man inte lika generösa som i Uppsala. Det blev direkt biljett till slutna anstalten Härlanda. Då rymde han och kompisen. De greps senare i Västtyskland.
***
I dag är Clark glödhet igen. I alla fall som personlighet i tv-serien ”Clark”. En sjövild saga, orgiastiskt bildsatt, och utan anspråk på att förhålla sig seriöst till vad som eventuellt kan vara nära sanningen. Om nu någon har koll på den.
Bill Skarsgård som spelar huvudrollen i "Clark", här tillsammans med regissör Jonas Åkerlund.
Den riktige Clark är fjärran högformen. Han är 75 år i dag och medger i en ny intervju i Dagens juridik att han har problem att gå och att det nog kan ha med spriten att göra. Även magasinet Amelia har intervjuat honom. Han säger att han bara har sett första avsnittet av tv-serien och tycker att han framställs som lite för yvig, att han kunde vara professionell, kall och analytisk när det krävdes.
Bilden inifrån banken vid Norrmalmstorgsdramat togs med en kamera som sänktes ner genom ett borrat hål i taket till valvet. Bilden visar gisslan Birgitta Lundblad, Sven Säfström och Elisabeth Oldgren under överinseende av Clark Olofsson.
Och en sak var säker, han skulle ”aldrig stjäla värdesaker från en kvinna han precis legat med”.
Han säger vidare till magasinet att det är roligt att serien har gått bra, och lägger till att Netflix minsann borde göra en säsong till:
”Det finns hur mycket material som helst att ösa ur.”
24 augusti 1973: Clark Olofsson förs till Kreditbankens lokaler på Norrmalmstorg i Stockholm på begäran av bankrånaren Jan-Erik Olsson. Norrmalmstorgsdramat kom att vara under sex dagar.