För tre år sedan blev hon polisen Sara med hela svenska folket. Älskad för sin lite naiva godhet och starka, kristna tro.
– Hon försöker göra gott och rätt, men som de flesta misslyckas hon ibland. Jag tror att det är därför så många älskar henne.
Nu i september har tredje säsongen av ”Tunna blå linjen” premiär. Amanda är förväntansfull.
– Det är roligt med publikens reaktioner på vad vi jobbat med. Såklart vill man att de ska tycka att det är bra.
Att bli igenkänd som Sara har blivit vardagsmat. Senast i bastun fick hon frågan om hon inte ”var den där polisen”.
– Det är kul. Vi har en så hängiven publik. Men jag föredrar när folk adresserar att de känner igen mig. De flesta är väldigt dåliga på att titta i smyg, skrattar hon.
Vid sidan om inspelningarna av ”Tunna blå linjen” har Amanda hyllats för två stora kvinnoroller under året. Som Jana Kippo på teaterscenen, och som Stormskärs Maja på bioduken. I "Stormskärs Maja" är hon med i stort sett i varje sekvens, i ”Jag for ner till bror” är hon centrum för scenen genom föreställningen
– Det är olika berättelser och olika arbetssätt, de har fått mig att förstå min egen kapacitet.
I Finland har många en relation till "Stormskärs Maja", som utspelar sig på Åland i mitten av 1800-talet.
– Böckerna är lite som ”Utvandrarna” här i Sverige, till och med de som inte läst dem har en bild i huvudet, säger Amanda, som berättar att hon tyckte rollen som fiskarhustrun Maja som lever i fattigdom med flera barn längst ut på på en ö i havsbanden verkade jättetråkig.
– Jag var rädd för att det handlade om en gullig kvinnoroll. Men när jag läste manuset såg jag utmaningen, regissören Tiina Lynni hade beskrivit väldigt sensitivt hur hon ville göra, det tilltalade mig. Jag är väldigt stolt över hur det blev.
På hemmaplan är det också många som har en relation till Jana Kippo, huvudpersonen i Karin Smirnoffs boksvit som börjar med ”Jag for ner till bror”. Amanda har hyllats för sina insatser i föreställningen som satts upp av Teater Västernorrland.
– Det har nästan varit svårt att härbärgera all den kärlek jag fått för både Jana och Maja. Jag har varit helt överväldigad.
Ibland krävs det mod också när man lyckas, förklarar Amanda.
– Det är läskigt att stå i centrum och synas. Att bara våga ta emot och se att man åstadkommit något. Alla borde öva på det.
Amanda föll tidigt för teatern, som en plats för äventyr, känslor och fantasi.
– Jag blev som förtrollad när jag var i sjuårsåldern och fick se ”Mio min Mio” på Dramaten. Det var inte bara skådespeleriet, allt runtomkring var som en häftig fantasivärld, säger hon.
Hon är uppvuxen i Skärplinge i Uppland. Ingen i familjen sysslade med film eller teater. Intresset kom från henne själv och hon tänkte tidigt att hon skulle bli skådespelare.
– Jag tror jag längtade efter att få ge mig hän åt min fantasi och ge utlopp för känslor, berättar hon.
Efter gymnasiet gick Amanda en teaterlinje på folkhögskola och sedan teaterhögskolan. På väggen i sitt vardagsrum har hon en filmaffisch från en Beckfilm.
– Jag är ju uppvuxen med tablå-tv och serier som Beck, Wallander och Johan Falk. När jag provfilmade för ”Tunna blå linjen” hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. När de sa att det var en polisserie tänkte jag bara wow, fan vad kul, det här måste jag göra.
Serien visade sig ha flera bottnar, och Sara är en komplex person.
– Det händer mycket i henne genom alla säsongerna. Nu får tittarna möta henne som förälder med allt vad det innebär. Jag tror att många gillar den här serien för att den är så mångsidig, den skildrar livet, relationer och kärleken genom de här poliserna och den verklighet de möter, säger Amanda Jansson.