Tråkiga och tradiga trollkarlar

De datoriserade effekterna saknar omväxling i bioaktuella Trollkarlens lärling, skriver Nils Bingefors. Historien kunde ha räddats om det inte var för alla lama försök till kärleksintriger och ointressanta rollfigurer.

28 juli 2010 10:31

Onda och goda trollkarlar från Merlins tid söker efter den utvalde som skall besitta Merlins oändliga trollkrafter. Det visar sig vara en intet ont anande fysiknörd i New York.

Motvilligt lärs han upp av den gode trollkarlen Balthazar (Nicolas Cage) för att kunna stoppa den onda sidans försök att förinta världen.

Syftet med filmen tycks vara de datoriserade visuella effekterna, som bit för bit tar över filmen. Men tyvärr saknar de omväxling. Efter ungefär en kvart har man sett det mesta av effekterna – som faktiskt mest består av slagsmål – och fortsättningen är upprepningar. Dramaturgiskt är det nog ett misstag att bränna av krutet redan i början.

Så det blir en rad övernaturliga slagsmål, interfolierat med lite lama försök till kärleksintrig som aldrig tänder. De få försök till berättartekniska konstruktioner som etableras i början, och som kunde ha hjälpt historien, fuskas bort helt.

Hade rollfigurerna varit lite intressanta kunde något ha räddats, men nu är de så uppenbara från första anblicken att de aldrig lyckas bli annat än karikatyrer.

Film

Trollkarlens lärling

Filmstaden

Regi: Jon Turteltaub

Manus: Lawrence Konner, Mark Rosenthal, Matt Lopez.

Foto: Bojan Bazelli.

Musik: Trevor Rabin.

I rollerna: Nicolas Cage, Jay Baruchel, Alfred Molina, Teresa Palmer, Monica Bellucci, Alice Krige med flera.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Nils Bingefors