Hon har sagt i en intervju sagt att hon skulle vara ”förlorad som skönlitterär författare” och att hon ”behöver en verklighet” att förhålla sig till och undersöka.
Det vet hon nog bäst själv, men det går på intet sätt att komma ifrån de poetiska kvaliteterna i Karin Johannissons skrivande.
Hon är Uppsalaprofessorn och idéhistorikern som nått kultstatus med sina böcker om kroppens och känslornas historia. Med forskarens blick och konstnärens hetta och känslighet visar Karin Johannisson hur – inte minst – medicinen använts som redskap för att befästa kvinnors underordning och status som ”det andra”. Det är djupt intressant, och känns faktiskt också som något av en upprättelse för dem som föraktats och kategoriserats genom historien.
I höst är Karin Johannisson aktuell med boken "Den sårade divan: Om psykets estetik", om gränserna för kvinnlig normalitet, och om Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Det har blivit en hel del utmärkelser genom åren och tre Augustnomineringar sedan tidigare, för "Den mörka kontinenten" ( 1994), "Kroppens tunna skal" (1997) och "Melankoliska rum" (2009).
I år tar hon hem statyetten.