Det är en av kulturkritikens uppgifter att ta tempen på vår tid. Men när jag i en notis på Expressens kultursida, signerad Valerie Kueyune Backström (4/3), sveper över meningen ”det sorgliga läget för lesbiska intellektuella i samtiden”, hajar jag till. Vänta nu, befinner jag mig i ett sorgligt läge? När hände det, och varför har ingen informerat mig? Ja, jag raljerar över påståendet nu, men om jag gör det är det bara för att det är svepande och oprecist. Kueyune Backström hänvisar till en lång intervju i senaste numret av FLM, som har ett Susan Sontag-tema, och där regissören till filmen ”Regarding Susan Sontag” – Nancy Kates – intervjuas. Kates talar i den intervjun om de svårigheter hon har att bli tagen på allvar som lesbisk regissör i USA. Det finns ingen anledning att betvivla detta, och inte heller att det är ett problem som sträcker sig utanför de amerikanska landsgränserna.
Men när Kueyune Backström tar Kates analys till intäkt för att deklarera ett generellt sorgligt läge för lesbiska intellektuella i samtiden, och dessutom längtansfullt blicka tillbaka mot en tid då en kritiker som Sontag kunde få rockstjärnestatus, är det något som skaver. Menar hon att läget för lesbiska intellektuella var bättre förr? Här i Sverige också? Några kritiker med superstjärnestatus kommer vårt lilla land förmodligen aldrig att få, men det räcker att kasta en hastig blick bland tidningsredaktörer, författare, kritiker och forskare för att inse att det inte råder någon oproportionerlig brist på lesbiska intellektuella.
Däremot är ämnet intressant i förhållande till filmen ”Regarding Susan Sontag”, eftersom den explicit och mycket medvetet fokuserar på Sontags lesbiska kärlekshistorier och identitet, trots att Sontag själv var försiktig med att göra det. Att Sontag aldrig riktigt kom ut har av vissa amerikanska flator och feminister betraktas som något av ett svek, och tro mig, jag känner precis igen behovet av att framgångsrika kvinnor går i bräschen. Men, som en av de intervjuade i filmen konstaterar är kravet bisarrt: för många i Sontags generation – och inte bara hennes – har ett mer eller mindre påtvingat hemlighållande gjort frågan om sexuell identitet till en privatsak.
Dessutom, och det är viktigare, Susan Sontag ville vara en fri, oberoende – och okategoriserad – intellektuell. Det blev hon också. Och hennes stjärnglans har knappast dalat sedan hennes död 2004, tvärtom. Den 8 mars visas Kates film på Tempo Dokumentärfestival i Stockholm, och befinner man sig inte där kan man sjunka ner i soffan och se den många gånger om på HBO Nordic. Då framgår det klart och tydligt vilken viktig och intressant tänkare Sontag var – och inspirerande i vår tid, sorglig eller inte.