Halvvägs in i andra säsongen av HBO-serien ”Masters of sex”, om det banbrytande sexualforskarparet Bill Masters och Virginia Johnson, är det tydligt att serien har skiftat fokus. Avsevärt färre filmminuter ägnas åt långa tagningar från Masters & Johnsons försöksrum; färre skildringar av nakna, briserande kroppar alltså. Men, samtidigt som serien ägnar mindre uppmärksamhet åt det vetenskapliga arbetet (helt enkelt eftersom projektet ständigt motarbetas), kommer alltmer att handla om det sex som sker i gränslandet mellan privat och professionellt.
Hela första säsongen av ”Masters of sex” var en smygande upptrappning av den ohejdbara attraktionen mellan Masters och Johnson, de som i verkligheten sedermera också blev ett par, och i den nya säsongen tar deras krumbukter alltmer bisarra uttryck. De ses på hotell så snart de kommer åt, ligger med varandra och – viktigt – för anteckningar. Det är rent ut sagt en plåga att titta på hur de med tilltagande desperation klänger sig fast vid idén om att deras lek i sänghalmen sker i vetenskapens namn.
Samtidigt är det vetenskapen som är bådas starkaste drivkraft. Vore det inte så skulle den torre Masters inte längre ha något som helst stabilt att hålla sig i, och vore det inte så skulle knappast Johnson dras till denna kantiga, hämmade figur. Att hon gör det är ett mysterium som serien alltför ofta misslyckas med att göra trovärdigt, men det intressanta osäkerhetsmomentet ligger nu hos Masters: är han så hängiven sitt arbete som han vill göra gällande eller har det blivit en förevändning för att få ligga med Johnson?
Det senare skulle innebära känslans triumf över förnuftet hos denne vetenskapsman, som i allt väsentligt undviker att bli emotionellt engagerad. När andra säsongen av ”Masters of sex” delvis lämnar forskningslabbet öppnar den också upp för en bredare samhällsskildring av amerikanskt 50-tal. Masters hustru Libby anställer en svart flicka som nanny, vilken hon senare anklagar för att ha dragit in löss i huset. Bill Masters svar på detta är varken känslomässigt eller moraliskt; han tar reda på fakta och förklarar att svarta i princip aldrig får löss på grund av tättsittande hårstrån.
Ur ett anakronistiskt och moraliskt perspektiv är Masters obegriplig, hans brist på empati provocerande. Samtidigt är hans konsekventa vetenskaplighet det som gör honom progressiv. När alla runtom förlorar sig till emotioner, fördomar och normer, vägrar han göra skillnad på människor med hänvisning till läkarboken. Det är det som gör honom intressant: han är den känslokalla radikalen.