Suverän dans i Flashdance

Björn G Stenberg såg en musikal där detaljerna är större än helheten. Hyllningen till drömmarna och dansen parad med kaxighet som inspirerar är största behållningen, liksom en suverän Hanna Lindblad.

30 januari 2014 17:48

Det har gått mer än 30 år sedan filmen ”Flashdance” med Jennifer Beals i huvudrollen gjorde benvärmare, pudelfrisyr och jazzdans hett. Med den, i och för sig lite velande, comebacken för 80-talet så ligger musikalen hyggligt rätt i tiden, för de flesta ligger filmen också så långt tillbaka att man inte behöver jämföra sig alltför mycket.

Nu behöver man inte vara så rädd för det egentligen. Hanna Lindblad gör rollen som Alex Owens mycket bra, i dans, i sång, i gestaltning. Hon har scennärvaron och inga större svårigheter att gestalta en person som är så mycket yngre. Här äger hon scenen och befinner sig där under större delen av nästan tre timmar långa föreställningen och är vår största musikalstjärna just nu.

”Flashdance” har den inte särskilt originella klassiska framgångs- och kärlekssagan som upplägg. Tänk ”Fame”, tänk ”Saturday night fever”, tänk ”Footloose”. Det behövs alltså en hel del för att motivera sin existens och här är det väl inte helt klart varför man sätter upp den, annat än för skön musik och ännu mer häftig dans, plus en del romantik och humor.

Historien är enkel. Svetsaren Alex Owens jobbar på fabriken på dagarna och dansar på en klubben Harry’s på kvällarna. Hennes dröm är att komma in på dansakademien Shipley Academy, men hon har ingen formell utbildning. Hon blir kär i chefen på jobbet, deras relation kompliceras av att fabriken måste dra ned på antalet anställda.

Det är underhållande för det mesta, även om den generösa speltiden kunde ha kortats en bit, det känns ganska långt. Dansscenerna som är det bärande temat är skickligt genomförda med vacker koreografi, men kan upplevas som mer av samma. Även här imponeras man av dansrävarna Karl Dyall och Rennie Mirro, liksom av hela ensemblen. Mirro är också duktig skådespelare i rollen som fabrikschefen Nick Hurley.

Även de mindre rollerna är perfekt besatta: Linus Wahlgren charmig som vanligt liksom Siw Malmqvist och Per Eggers. Katrin Sundberg tillför mycket av humorn och Anna Hansson är bra i sin roll som Gloria. Scenografin är också lika snygg som funktionell.

Musiken är förstås en stor del av filmens/musikalens framgång. Låtar som ”What a feeling, ”Maniac” och ”Gloria” är klassiker och görs bra.

En förvånande vana i de svenska musikaluppsättningarna nu för tiden är att volymen är så hög. Förutom att musiken på många ställen dränker texterna var den på premiärkvällen emellanåt rent plågsamt hög.

Musikal

Flashdance

Chinateatern, Stockholm

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!