När Barbro Lindgrens spelas på Dramatens stora scen inför vuxen publik är det med välkända element från författarens barnboksuniversum i centrum. Här finns både träd och pippifåglar, såväl ensamhet som död. Kanske ligger en stor del av Lindgrens geni i kombinationen av oförblommerat och allvarligt, knäppa infall jämte kärv verklighet, och att hon i det samtidigt lyckats rasera allmänna föreställningar om målgrupp.
Allkonstnären Lars Rudolfssons premiärpjäs på nationalscenen bygger på två av Lindgrens vuxenböcker från 1970-talet, ”Eldvin” och just ”Molnens bröder”. Det är i början av 1900-talet på ett mentalsjukhus där människor vistas inte så mycket för att läka som för att lämnas i fred. Ingen medicin, ingen förmanande personal. Prästen somnar talande nog bort under bönestunden, efter att Michael Jonssons maniske Ernfrid snöat in på linjer och lutning i relation mellan jord och människa.
Kvällens två mest framträdande, Rasmus Luthanders Eldvin i första akten och Johan Ulvessons Caleb i andra, talar båda om att ”stanna upp” – antingen om nödvändigheten eller faran i det. Här har vi en hel radda människor som stannat upp, reflekterat och blivit omsprungna av tiden, gått från en fri värld till en sluten tillvaro. Flera brottas med trauman och tragedier, färre minns de goda stunderna. Ett undantag är Anna Björks Augusta, som fortfarande kan erinra sig glädjen över naturupplevelser som sjunger i kroppen.
Särskilt trädet är centralt. Det ståtar där längst fram på scen, står för både liv och död – i första akten surras repet runt det som förgörande snara, i andra som förlösande gunga. Det är rörande när den skuldtyngda Caleb beskriver individerna runt honom, hur de letar fack, greppar efter saker att hänga upp tillvaron på, det han själv är oförmögen till. Hans tankar hettar, kan inte längre formuleras i ord, blir till kaos.
Som toleransen i samhället prövas tycks mentalhemmet bli allt vanligare som spelplats i fiktionen, inte minst på teatern. Lars Rudolfsson skapar flera förhöjda bilder av Barbro Lindgrens periferi, som förstärks (ibland dränks) av den jazziga liveorkestern framför scen. Men föreställningen riskerar samtidigt att romantisera utanförskapet. Mot fonden av vår mentala istid blir dessa vinddrivna själar stapelvara. Det är många hjärtan av sten, en himmel för dem som inte kan med sanningen, de rent dåraktiga som vimsar runt – i dubbel bemärkelse utan riktning. Med en spellängd väl över tre timmar hinner ”Molnens bröder” upprepa sig flera gånger. Ofta vackert förvisso men till skillnad från Barbro Lindgrens barnböcker blir det välmenande också väl menande, det planlösa lite platt.