Jag kommer att tänka på ett av barndomens stora nöjen när jag ser Bananteaterns och scenkonstkollektivet Terra Nullius uppsättning ”Det skvallrande hjärtat” på Uppsala stadsteaters minsta scen Intiman. Att ”berätta spökhistorier” var inte bara ett tidsfördriv, utan en verksamhet som också öppnade upp de unga ögonen för berättandets och litteraturens suggererande kraft; detta att en berättelse kan kännas i hela kroppen, få nackhåren att resa sig. Själv minns jag från mellanstadieåldern i synnerhet mötet med Edgar Allan Poes senromantiska skräckhistorier. Få berättelser eggade fantasin som dessa.
Tre av dessa historier är det som Bananteatern och Terra Nullius valt att gestalta i sin uppsättning. På Intimans minimala scen står en ensam Björn Dahlman, endast ackompanjerad av Stefan Sandbergs och Magnus Zetterbergs målande och stämningsfulla ljudlandskap. Dahlman berättar, sparsmakat gestaltat men med intensiv inlevelse, de tre historierna: ”Huset Ushers undergång”, dikten ”Korpen” och ”Det skvallrande hjärtat”.
Upplägget, att låta en ensam skådespelare under en knapp timme helt enkelt återge tre berättelser, hade lätt kunnat bli tråkigt. Men Björn Dahlman har som tur är en berättarbegåvning som lyckas hålla publikens intresse vid liv. Han har en fin känsla för rytm och språk, och förmår med dessa medel dra åhöraren in i berättelsen. Det är egentligen först i sista delen, i historien om det skvallrande hjärtat, som Dahlman blir ordentligt utlevande och mer gestaltat skådespelande. Men även detta gör han väldigt bra.
En fråga som dock uppstår: varför har man valt att berätta just dessa tre historier? Vad vill Dahlman & Co egentligen med sin uppsättning? Edgar Allan Poe var en tidig förespråkare av ”l'art pour l'art”, konst för konstens egen skull. Han ogillade moralisk och didaktisk diktning. All god konst har givetvis ett egenvärde. En bra berättelse motiverar sig själv. Men på teatern kan en föreställning lätt upplevas som tom om det inte finns en djupare motivation bakom uppsättningen. Man måste helt enkelt veta varför det man gör på scen är värt att göra. Vad vill Bananteatern egentligen med sin uppsättning? Jag kan inte låta bli att fråga efter det djupare motivet.
Å andra sidan: uppsättningen är tänkt att spelas uppsökande för skolklasser. Och för skolbarn kan alldeles säkert denna föreställning fungera som en ögonöppnare för berättandets spöklika kraft. Ett motiv så gott som något.