En ko lommar förbi för att hämta kaffe. I rummet intill övar en miljöskadad korp på skalor. Det är dagen D på Uppsala stadsteater när all kostym och mask ska provas för första gången inför höstens storsatsning "Djur som hatar människor". I denna nyskrivna fabelmusikal är jorden förbrukad efter klimatförändringar och en rymdfarkost är på väg ut i kosmos för att säkra mänsklighetens och arternas överlevnad. Besättningen består av en exklusiv skara överlevande djur, och kapten för farkosten är Eva – en människa.
I sminklogen sitter Elisabeth Wernesjö som i rasande takt förvandlas till maskinchefen Ragnhild, en orangutang med skadad självkänsla. Hon skriker till när hon för första gången ser sig själv med apskägg.
– Jag är sååå glad att jag har pojkvän!
Hon beskriver utmaningen med att spela djur, att det får inte bli för mycket djur för då blir det karikatyr och då kan publiken distansera sig.
– Ragnhild är en slags Kung Louie-figur, som känner sig underlägsen människan, och successivt får hon mindre och mindre tillit till henne.
Paddan Carl, spelad av Josef Törner är navigatör och den som tidigast i djurgänget börjar ifrågasätta människokaptenen.
– Allt går under på grund av människans dumhet och girighet. Erik Gedeon har till och med lagt in smittorna som två karaktärer, som en blinkning till pandemin.
I en korridor på väg mot Lilla scenen kommer de två bakterierna, barnskådespelarna Greta Bergeå och Minna Cardenas, gående, men de har inte tid att prata.
På Lilla scenen har "Rann heter egentligen något annat" premiär. Staffan Göthe har skrivit en komisk mardrömshistoria om människorna som inte fick plats. Rann har förlorat både arbete, bostad och familj. Trots att det inte är tillåtet bor han numera på "Liggis", en gammal sanatoriebyggnad som blivit kulturhus. Så dyker Signe upp, spelad av Petra Brylander. Signe och hennes partner Tyko säger att de har voltat med bilen.
– Men de är två fullblodsbedragare. Trots att Rann inget har, tar de ifrån honom allt. Signe är förslagen och man vet aldrig om hon talar sanning, säger Petra Brylander, som även är Stadsteaterns vd och teaterchef.
Hon beskriver pjäsen som en komisk och brutal uppgörelse med dagens samhälle. Hur vi bygger vår tillvaro på livslögner och drömmar om vilka vi vill bli och att det alltid finns människor som drar nytta av detta.
Det är ingen slump att samtliga av höstens första premiärer är nyskrivna och har samtidskoppling.
– Scenkonsten har inte varit så sargad som den blev under pandemin sedan andra världskriget. När vi nu får öppna ska det inte vara med några säkra kort, nej då ska vi slå världen med häpnad som Socker-Conny sa!
Hon har mycket ilska i sig över hur myndigheterna behandlat scenkonsten under pandemin, men idag är hon mest glad och pekar stolt på allt som tiden använts till när inga föreställningar har kunnat visats. Pjäser har repats in och stoppats i låda, foajén är renoverad och det har tagits fram en helt ny visuell identitet.
En annan satsning som är ny för hösten är det som sker på den lilla scenen Intiman där regissören och dramatikern Emma Roswall har skapat ett gäng olika format. På fredagar kommer det att bjudas på teaterquiz, då det spelas brottstycken ur olika pjäser som publiken får frågor på. Det kommer att vara kafferep, kortare föreställningar med kaffe och sju sorters kakor, samt pjäsen "Teaterterapin: Fadren".
– I pjäsen får vi träffa Henrik och Anne. De ska bli föräldrar, men relationen krisar och de börjar i terapi. Det terapeuten gör är att han får dem att spela Strindbergs "Fadren", och genom att spela den får de också syn på sitt eget drama, säger Emma Roswall.
Några rum bort på scenen Ettan, övar Emil Brulin med sitt dockalias för den fjärde av stadsteaterns premiärer: "Matrixen". Emil spelar Uno Andersson, en helt vanlig kille som jobbar på en dockfabrik. En kväll blir han av motståndsrörelsen erbjuden att "vakna upp" genom att ta ett blått eller ett rött piller.
– Det här är en superflirt med filmen "Matrix" så klart. Alla människor är inspärrade i dockor och vi befinner oss samtidigt i den riktiga världen och i dockorna.
Han för dockans hand fram och tillbaka över en minikartong med kinamat. Uno ska egentligen tillverka Barbiedockor men i hemlighet tillverkar han konst. En liten protestakt i en stor och obegriplig värld.