Johan Nilsson Björk är en udda fågel i rakugo-sammanhang, som den ende profesionelle aktive europén i Tokyo.
Johan Nilsson Björk, 36, tar emot i barndomshemmet i Flogsta. Även hans mamma och bror är på plats. Johan bär kimono och serverar te och berättar om första uppträdandet, som var som publikuppvärmare innan hans mästare Sanyutei Kouraku skulle upp på scenen.
– Det var lite svettigt.
Men allt gick bra och nu är han färdig med sin utbildning och försörjer sig som rakugoskådespelare, rakugoka. Han är mer än bara exklusiv – han är faktiskt den enda europé som kan titulera sig det.
– Det finns ett par kanadensare i Osaka tror jag. Men i Tokyo är jag helt ensam som icke-japan.
Allt började med ett intresse för japansk populärkultur. Sedan vändes intresset mot språket. Han läste japanska på högstadiet på Katedralskolan och fortsatte på universitetsnivå i Stockholm. Första gången han kom till Japan tillbringade han fyra månader i Nagoya, sedan blev det ett års studier på Chuo-universitetet i Tokyo.
Det var där han fann rakugon.
– Det finns mängder med olika föreningar man kan gå med i på japanska universitet. Jag fastnade för rakugon av en slump och kände att det var väldigt exotiskt.
Vad är största utmaningen?
– Att man ska klara alla roller, vara rolig och att även förmedla ett visst djup. Men det allra viktigaste är att ha en bra rytm. Det japanerna kallar för ”ma”, ungefär ”mellanrum”.
Som regel framförs oftast klassiska berättelser. Mycket handlar om själva leveransen.
– Det kan vara samma berättelse, men skillnaden kan vara himmelsvid när man jämför mot de bästa.
Johan, eller Sanyutei Kouseinen som är hans artistnamn, sitter på en zabuton och har de enda tillåtna tillbehören intill sig: en solfjäder och en liten tyghandduk.
Uppträdandet sker på en liten scen där utövaren sitter på en kudde. Till hjälp finns en solfjäder och en handduk, som aktören sedan får hitta på olika sätt att accentuera iscensättningen med. När man byter karaktär visar man det med ett knyck med huvudet åt sidorna.
Hans lärlingskap pågick i fyra år. Träningen var tuff, och väldigt "japansk".
– Jag lärde mig berättelserna, sedan spelade jag upp inför mästaren, som kom med tillrättavisningar. När framförandet till slut var okej kunde jag få göra det inför publik. Men ibland var det så att jag kunde allt, framförde det precis på samma sätt som jag sett min mästare göra och med samma tempo – men ingen skrattade. Då var det svårt att förstå varför.
Vad fick du för feedback då?
– Man får sällan svaren serverade ... Jag fick fundera själv. Någon gång sade han ”pröva att vara lite mer rolig” – och det hjälper ju inte så mycket, skrattar Johan.
Här bär Johan en haori, en kort överjacka, över kimonon. Lördag 26 mars uppträder han på Medborgarskolan i Uppsala.
När han inte övade fick han bistå med allt som mästaren behövde och ta hand om mycket praktiska saker.
– Det var tufft, väldigt annorlunda. Man serverar honom te, viker kimonon på rätt sätt, spelar taiko-trummor inför att han ska upp på scenen, tar hand om efterjobbet, och mycket annat.
Hans mamma Anne Björk fyller i:
– Ja herregud, de kunde ju ringa mitt i natten.
Han fick ersättning nog för att kunna betala hyran, i övrigt handlade allt om att förkovra sig inom rakugo.
En typisk rakugo-berättelse utgår från standardkaraktärer, till exempel en hantverkare och en pensionerad vis person i samtal. Sedan rör sig mycket av innehållet kring ordlekar och tillhörande förvecklingar.
I dag är han etablerad och har stigit till den andra nivån. Tredje kallas shinuchi, en mästare. Om 10–15 år kanske han själv kan ta lärlingar.
Men han är som sagt ensam bland japaner och åter japaner. Möter han något motstånd?
– Eftersom de flesta vet hur hårt lärlingskapet är så är de accepterande. Men en del kanske aldrig skulle kunna bli nöjda hur bra jag än blir eftersom det här är en väldigt japansk konstform.
Hela familjen på plats i Tokyo i ett tv-inslag om Johan.