– Vi börjar med scen fem, med pojken.
– Är jag under bordet när vi börjar?
– Ska jag stå stilla med moppen eller ska jag börja moppa?
Klockan är tio på förmiddagen. Tre skådespelare; Åsa Forsblad Morisse, Linda Kulle och Lolo Elwin repeterar på Stadsteaterns Lilla scen. Hedvig Claesson, regissör, sitter framför vid ett litet bord med en pärm fullmatad med text och skisser. Scen för scen ska repliker, rörelsemönster, blickar och ljus repeteras. Den 16 oktober äger premiären rum, då ska det sitta.
"Århundradets kärlekssaga" utkom för första gången 1978, för över 40 år sedan. Diktromanen handlar om Märta Tikkanens passionerade och på samma gång destruktiva kärleksförhållande till den alkoholiserade Henrik Tikkanen, journalist och författare. Den handlar om hennes kamp för att få skriva och skapa jämte sin man.
När Uppsala stadsteater sätter upp diktromanen som pjäs är det med regissören Hedvig Claessons dramatisering.
– Jag är texten extremt trogen. Men jag har gjort ett urval och lagt in punkter, avslutat dikter. Då Märta Tikkanen skriver om Henrik och om pojken, har jag i pjäsen bytt ut "han" till "jag".
– Det är en komplex kärlekshistoria, ett komplext liv. Under tiden hon skrev de här dikterna brann det för henne på många sätt. Hon hade en strävan att stå i bredd med sin man, båda var konstnärer och hon säger till honom att: Du måste ta din del, ditt ansvar för det som är vårt. Många känner igen sig i texten, hon satte ord på det, säger Åsa Forsblad Morisse.
Tikkanens diktroman består av tre delar, något som regissören tagit fasta på.
–Jag tänkte tidigt på tre. Men det skulle ha varit tråkigt om skådespelarna skulle ta varsin del. Delarna har olika kvaliteter och jag ville att alla skådespelarna skulle ha en bit var av alla delarna. Det känns som att Märta Tikkanen skriver i nuet, ibland har hon stor erfarenhet och ibland känns hon jättenaiv, jag tyckte det var spännande att lägga det på tre olika kvinnor som har kommit olika långt i livet, säger Hedvig Claesson.
De tre kvinnorna spelar Märta Tikkanen på scen i olika åldrar; småbarnsmamman, tonårsmamman och yrkeskvinnan. Ofta med alla åldrar samtidigt då replikerna, dikterna, böljar fram och tillbaka mellan dem. Utifrån vem som säger vad blir perspektiven olika på samma situation.
Lolo Elwin flyter mellan gestaltning av en äldre Märta Tikkanen samt Henrik Tikkanen. I och med att hon sätter en för Henrik Tikkanen karaktäristisk skinnmössa på huvudet, åker hennes röst ner en oktav och får en finsk brytning.
Vad är det som gör texten så ständigt aktuell?
– Det finns en replik där Henrik säger: "Men den dagen då ojämlikheten mellan män och kvinnor är upplöst, vad ska du då skriva om?" Och det väntar vi på, att ojämlikheten ska upplösas, säger Linda Kulle och alla kvinnor i ensemblen skrattar om än lite trött, innan Kulle engagerat fortsätter:
– Men man ska komma ihåg vem Henrik Tikkanen var när hon blev kär i honom, han var the shit! En kändis och han såg henne! Klart att Märta Tikkanen blev swept away!
– Hon förenklar inte någonting och jag gillar att varken hon eller den här pjäsen försöker leverera några svar. Vi gestaltar de här texterna genom våra kroppar, säger Åsa Forsblad Morisse.
Lilla scenen tar in 48 i publiken mot normalt 150.
– Jag tror det kan vara ganska skönt att sitta ifred, man kan breda ut sig, säger Lolo Elwin.