Martin Rosengardten har gått och blivit förkyld. Veckan före premiären på Uppsala stadsteaters lilla scen tvingas han hålla sig hemma och får leda ett av de sista genomdragen via videolänk.
– Det blir en ny erfarenhet för mig, berättar han på telefon en stund innan han ska koppla upp sig mot teatern.
"Det händer inte här" bygger på den så kallade Uppsalakidnappningen som inträffade 2011. En 25-årig student från en välbärgad familj kidnappades av tre personer och fördes till ett ödehus utanför Umeå. De tre förövarna kunde snart gripas och 25-åringen befrias från fångenskapen. Någon lösensumma betalades aldrig.
Historien som rullades upp rymde flera märkliga detaljer och visade tydligt att kidnapparna var amatörer. Trion dömdes till långvariga fängelsestraff.
Det har gjorts dokumentärer, poddar och även en spelfilm om kidnappningen. Vad är det som lockar med att även göra teater av den?
– Historien i sig innehåller så mycket. Den är sorglig, absurd, våldsam, obehaglig och knasig. Men det jag verkligen föll för när jag läste Kristian Hallbergs manus var att den så tydligt handlar om vår tid och alla dem som befann sig väldigt nära händelseförloppet – grannar, förbipasserande bilister, poliser. Och inte minst den kidnappades familj, de är också offer.
Pjäsens två akter skiljer sig åt. Före paus handlar det om hur planen på kidnappningen växer fram. I andra akten ligger fokus på dem som stod bredvid och inte såg eller ville se vad som höll på att ske.
– Många valde att blunda eller se åt ett annat håll. Den dimensionen slog an något hos mig när jag läste manus. Det kunde ju ha varit jag som stod bredvid. Hur hade jag agerat då? Hade jag förstått vad som höll på att hända? Hade jag kunnat bli offer eller rent av förövare? funderar Martin Rosengardten.
Han betonar att han inte är intresserad av att göra dokumentär teater. Pjäsen utgår från de verkliga händelserna, men mycket har lagts till och dragits ifrån. Alla personnamn är strukna.
– Vi gör inte anspråk på att visa hur det var, utan hur det skulle ha kunnat gå till. Det är så jag vill jobba med teater, säger Martin Rosengardten.
Var det svårt att hitta rätt ton med tanke på att det är en både våldsam och väldigt skruvad historia?
– Både ja och nej, skulle jag säga. För mig var det viktigt att inte låta de absurda inslagen ta överhanden just eftersom det i grunden är ett obehagligt och våldsamt händelseförlopp. Med den insikten kunde jag ändå låta det absurda få en plats sida vid sida med det mörka.
På senare år har vi sett pjäser om Knutby och de von Sydowska morden på Uppsala stadsteater. Kan man säga att det blivit teaterns tur att ägna sig åt true crime?
– Jag vet inte om man kan säga att det är vår tur nu. Det verkliga livet har väl alltid intresserat teatern. När det gäller true crime så är teaterns fördel att vi alla befinner oss i samma rum. Som jag ser det blir publiken både medskapare och vittnen i "Det händer inte här".
Men var går gränsen, skulle man kunna göra teater av mordet på Fadime?
– Bra fråga. Egentligen tror jag att det är möjligt att göra teater av allt. Men det måste ske med respekt för alla inblandade. Man måste också fråga sig om det går att lägga till något så att det blir motiverat att göra teater av till exempel ett allvarligt brott.