Kostymchefen Merja Löfström möter oss med ett måttband om halsen. Hon guidar till kostymateljén som ligger på samma våning som skådespelarnas loger och kantinen, deras matsal. I ateljén skapas just nu kostymer till "Farliga förbindelser", en intrigfylld pjäs i 1700-talsmiljö.
Ateljén är som ett bakelsefat för den textilintresserade. På ett bord ligger böcker med bilder för inspiration. I förgrunden finns ett stort strykbord med frustande ångstrykjärn.
– Titta, vi ser till att skådespelarna ska kunna klä på sig kostymerna själva, säger Karin Victor, kostymmästare, och visar på ett blixtlås som kommer att döljas av ett bröststycke. Hon har också suttit och plisserat för hand passpoaler till ett klänningsliv, med hopp om att detaljerna ska synas då föreställningen spelas på Lilla scenen.
– Men det vill till att skådespelarna hunnit gå på toaletten före de tar på sina scenkläder....
Kostymskaparen och scenografen Nina Fransson har många detaljer att ta itu med till teaterkostymerna. Kan de kvinnliga skådespelarna sätta sig i scenografins möbler med sina utspända, höftbreda kjolar? Var kan de göra av armarna när de rör sig över scenen i föreställningens koreografi? Tygernas färger ska stämma även sedan de ljussatts. Och framförallt ska kostymerna berätta något om sina bärare.
– Det är så roligt att göra en sådan här produktion med historiska kostymer, vi gör inte det så ofta, säger Elisabet Lindqvist, kostymmästare.
Hon berättar att det enda de hämtat från kostymförrådet till "Farliga förbindelser" är en herrskjorta. Alla annat sys upp från grunden. Och det är mycket handarbete i kostymerna. Till att börja med har kanske tyget färgats in av patineraren Inga Lindén. En klänning kan ha några få maskinsydda sömmar. Resten är sytt för hand. Något ska broderas också. Pärlor eventuellt sys på.
– Men det får inte bli för tungt. Skådespelaren ska ju kunna röra sig och andas i sin kostym, säger Nina Fransson.
Vid skådespelarnas provningar används ofta säkerhetsnålar. Allas skräck är att någon knappnål ska glömmas kvar i kostymerna.
Halvfärdiga kläder i dimmiga pasteller är uppsatta på provdockor. Praktfulla tyger är arrangerade med eleganta tråckelstygn och konstfullt lagda veck, livstycken har försetts med stadgegivande stela remsor, mansdräkter är i mjuka pasteller vars snitt förebådar fracken. Skorna i siden är specialbeställda från ett tyskt skomakeri med historiska modeller som specialitet.
Regissör är Anna Azcárate, regisserade tidigare "Löwensköldska ringen" på Uppsala stadsteater (som Nina Fransson också gjorde kostymerna till). I den bedriver Markisinnan de Merteuil och greve Valmont ett intrigspel i högreståndskretsar för att snärja och domptera såväl unga oskuldsfulla personer som de egna begären. Sex och makt ska gestaltas i miljöer från skiftet mellan rokokon och den franska revolutionen.
– Kostymerna är av 1700-talssnitt, med mycket höfter och smala midjor på kvinnokläderna. Men vi är inte strikta eller museala, drag kan kännas igen från dagens kläder, säger Nina Fransson.
Föreställningens materialbudget är cirka 40 000 kronor. Men i den ingår inte kostymmakarnas arbete. Ungefär 40 timmar tar det att sy en rokokoklänning. Kostymerna sparas och de cirka 7, 5 meter siden eller polyester som finns i kjolarna går att återanvända till andra föreställningar. Om kostymmakarna nu nänns sprätta i skapelserna.