Neurotiskt deppiga karaktärer dyker upp i föreställningen "Sju svåra år". Här får tråkiga och hemska saker en komisk inramning. Som en kabaré eller revy med glättiga och medryckande låtar, fast med deppigt innehåll. Eller som en krogshow med dyster underton.
Per Wickström tycker att det känns läskigt att gå ut med att de gör en humorshow. För tänk om publiken inte skrattar. Men Teater C:s konstnärliga ledare Dag Thelander är inte rädd. De har ju vävt in mycket socialrealistisk humor i sina föreställningar tidigare, om än inte lika uttalat.
– Man kan använda vissa humorformler, säger Dag Thelander.
– Ett klassiskt mönster är till exempel att jämföra mitt kärleksliv med en grej eller en företeelse som inte har något alls med det att göra, och sammanfatta det med en punch line, förklarar Per Wickström.
– Det är alltid viktigt med humor, särskilt om man vill prata om allvarliga saker. Det blir en bra kontrast. Den bästa humorn är grå, säger Amanda Apetrea.
Dag Thelander har skrivit manus tillsammans med Per Wickström, som även skrivit musiken. Per Wickström är frilansande musiker och manusförfattare och ingår i Teater C sedan 2011. Dag Thelander, som var med och startade Teater C för tio år sedan, har precis tagit lärarexamen.
– Men jag är också i frilansträsket, säger han och skrattar.
För Amanda Apetrea är detta hennes första samarbete med Teater C. Hon är dansare och koreograf, så nu när hon klev in i rollen som regissör kändes det naturligt att få in lite dans i föreställningen.
– Jag går igång på revy-cabaré-känsla med mycket rörelse i rummet. Det kommer att bli can-can-steg, avslöjar hon.
Än så länge står bara en guldbrokig soffa med fransar i det stora rummet på Köttinspektionen.
– En soffa kan vara något man hasar ner i på efterfesten eller i logen efter en föreställning, säger Amanda Apetrea.
Eftersom olika verksamheter konkurrerar om lokalen blir det bara tio intensiva repdagar på plats. Men alla har fått materialet i förväg och de har haft workshopdagar.
I sitt pressmeddelande skrev Teater C: "Vi säger hejdå till våra kroppsdelar, listar våra rädslor, hatar en genomsnäll lokal underhållare och älskar katter som bara astmatiker kan". Det väcker en del frågor som behöver redas ut.
Vaddå "säger hejdå till våra kroppsdelar"?
– Malin Karlsson sjunger en sång om en person som säger hejdå till sina kroppsdelar, säger Per Wickström.
Jaha?
– Det är helt ogenomskinligt varför hon gör det, säger Dag Thelander.
– Det är en av de mest bisarra låtarna. Jag tänker väl att hon ska dö, typ, säger Amanda Apetrea.
– Den har formeln upprepningshumor, säger Per Wickström.
Okej, nästa då, "listar våra rädslor"?
– Det är en person som helt enkelt berättar allt hon är rädd för. När jag frågar folk vad de är rädda för tenderar det snabba svaret att bli två eller tre saker. Men i själva verket är vi rädda för väldigt många saker, säger Per Wickström.
Den där lokala underhållaren då, det låter som Jacke Sjödin...?
– Det svarar vi inte på, det får bli en överraskning, säger Dag Thelander.
Vad ligger bakom katterna då?
– Jo, jag skulle skaffa katt i höstas och hade sett ut en kattunge. När jag träffade den visade det sig att jag var allergisk. Snörvlande och med rinnande ögon satt jag där en plågsam timme och försökte låtsas att jag inte var allergisk. Det var sorgligt, men det blev en sång, säger Dag Thelander.
Nu kanske de har avslöjat för mycket?