I "hatet" kretsar handlingen kring en mångtydig kub genom vilken kraftiga gummiband spänts kors och tvärs.
Sedan 2013 har stadsteatern varje spelår (utom pandemiåret 2021) haft en ungdomsgrupp i gång. Under ledning av dramapedagogen och regissören Maria Trost har närmare tio föreställningar tagit form genom grupparbeten enligt den så kallade devisingmetoden.
– Jag bestämmer temat, sedan får ungdomarna lära känna varandra innan vi börjar spåna fram pjäsen utifrån idéer, tankar och erfarenheter, berättar Maria Trost.
Det gäng som UNT träffar i källarscenen Ettans salong några dagar före premiären har verkligen uppskattat att få arbeta fram en föreställning från grunden. Bara att öppna sig för de andra i gruppen och tala om känslor och saker man upplevt har varit givande. Sessionerna har rymt allt från fniss och lek till mörker och tunga ämnen.
– Att få berätta sin livshistoria för tolv personer som man inte känner sedan tidigare har varit befriande. I och med att man inte har någon gemensam historia har det känts lättare att prata om jobbiga saker, säger Robin Svedström.
– Jag har ägnat mig åt teater ganska länge men inte jobbat på det här sättet. Tidigare har jag fått ett färdigt manus i handen i september, satt det i november och haft premiär under våren. Här har vi lekt och improviserat under lång tid innan vi började repetera med manus. Det har varit spännande att jobba så, säger Saga Svanström.
Amanda Pettersson och Saga Svanström i en förtätad scen.
För tre år sedan var temat och pjästiteln "Kärlek", nu handlar det om en känsla som skulle kunna betecknas som kärlekens motsats. I föreställningen borrar skådespelerna i hatets mekanismer. En skådespelare gestaltar den som hatar, en annan den som blir hatad. De är ständigt närvarande på var sin sida av scenen under den timslånga föreställningen.
Pjäsen utspelar sig mellan de två karaktärerna. I scenens mitt står scenografen Nina Franssons kubformade metallkonstruktion som försetts med kraftiga gummiband och utgör föreställningens mångtydiga nav.
– Föreställningen är så olik allt annat jag sett på teater tidigare. Den tar upp saker och ting som problematiska familjeförhållanden, mobbning i skolan, våld – plus att en av huvudkaraktärerna är ickebinär. Jag tror att de som ser pjäsen kommer att få en mental chock, säger Robin Svedström och får medhåll:
– Exakt den känslan, wow, vad hände liksom? Jag tror att pjäsen kan hjälpa folk, ungefär som terapi, säger Filip Lange.
– Jag skulle säga att vi förvränger verkligheten för att visa hur den egentligen är, tillägger Saga Svanström.
Saga Svanström till höger i en av scenerna som ingår i "Hatet".
Alla är överens om att hat är en av människans allra starkaste känslor och att den känslan tycks vara evig.
– Det går verkligen inte att tänka sig en värld utan hat, säger Evelina Söderman och exemplifierar med andra extrema känslor som fungerar som motpoler till något positivt.
– Men vi behöver prata mycket mer om hatet så att känslorna inombords inte övergår i extrema handlingar, som hatbrott eller hat på sociala medier, tillägger Robin Svedström.
Att de allra flesta i ensemblen är entusiastiska över projektet är tydligt. Gruppen, som består av unga från flera av Uppsala läns kommuner, har svetsats samman sedan i september i fjol och nu är det dags för "examen".
– Det är ju helt otroligt att vi ska ha premiär här på Uppsala stadsteater på torsdag. Bara att få befinna sig i teatermiljön och träffa de etablerade skådespelarna i korridorerna och lunchrummet är stort, utbrister Filip Lange.
Robin Svedström och Evelina Söderman är två av de tretton som ingår i årets upplaga av ungdomsensemblen.