Scenen är vit och kal. Det står ett bord dukat med en ljusgulrutig duk. Ena väggen lutar svagt bakåt och den andra är som ett tvådimensionellt, beigetonat vardagskökskaos på höjden. Diskmaskinen högt där uppe tycks nästan trilla ned från sin plats. Så sätts strålkastarna på, en kvinna slår sig ned vid bordet och in genom dörren kommer en skarpt sminkad tonårstjej med stora hörlurar. Pjäsen "Jumpy" handlar om vad som händer när ens barn börjar bli vuxna och man själv inser att man inte längre vet varför man är kvar i sin relation, nu när barnet lämnat centrum i ens liv.
– Jag har varit på jakt efter en pjäs med fokus på kvinnor och vad som händer i övergångsåldern. Men också något som är riktat till ungdomar. Så den här pjäsen är helt perfekt, säger regissören Emma Bucht.
Pjäsen har tidigare spelats på West End i London och i Örebro, men Emma Bucht har skapat sin egen version direkt från manus. Från sin plats i salongen har hon överblick över hela produktionen under repetitionerna, och tur är kanske det.
– Det har varit en utmaning att få ihop pjäsen. Det är 18 scener som ska gå på två timmar. Det blir snabba övergångar, men det ska gå!
Emma Bucht berättar att pjäsen emellanåt går över normbestämda gränser i sitt gestaltande av de kvinnliga karaktärerna.
– Man känner kanske ibland att "får kvinnor verkligen agera så"? Men här får de det och jag tycker att det är härligt, säger Emma Bucht.
I huvudrollerna syns Maria Kulle som mamman Hilary och Rebecca Kaneld, som är praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, som dottern Tilly. De tror att de flesta kan känna igen sig i någon av pjäsens karaktärer.
– Alla har varit tonåringar och många har varit föräldrar så det finns nog något för de flesta i pjäsen. Emma Bucht sa själv förut att "även om man bara sett en tonåring på stan känner man igen sig", berättar Maria Kulle. Rebecca Kaneld håller med.
– Tilly är kanske lite mer extrem än jag var som tonåring, men jag känner också igen mig i henne. Och i Hilary finns även spår av hur mina föräldrar var mot mig.
Arbetet med pjäsen är nästan avslutat och snart väntar premiär. Emma Bucht hoppas att publiken som lämnar salongen efter den ser en viss ljusning i tillvaron.
– Jag vill att de ska känna att det finns hopp, även om det ser mörkt ut ibland, säger hon.