På lördag, 11 november, är det premiär för Bananteaterns nya föreställning "Det skvallrande hjärtat" på Uppsala stadsteater.
– Det blir två kvällar på Stadsteatern, sedan ska föreställningen spelas uppsökande för gymnasieskolan, säger skådespelaren Björn Dahlman, som även kan titulera sig regissör. Det vore också roligt att i framtiden spela den utomhus mitt i natten.
Det var framgångarna med "Frankenstein", en slags personlig tolkning av den brittiska författaren Mary Wollstonecraft Shellys klassiska skräckroman med samma namn, som gav Bananteatern mersmak när det gäller skräckgenren.
– Vi insåg hur kul det kan vara med skräck, säger Björn Dahlman. Man får samma direkta respons av publiken när man spelar skräck som när man spelar komedi, och den responsen gör att man som skådespelare får en riktig kick.
Genom att ta sig an några av den amerikanske skräckförfattaren Edgar Allan Poes mest kända texter, bland andra "Korpen", "Det skvallrande hjärtat" och "Huset Ushers undergång", vill man nu utforska det mänskliga psykets dunkla sidor.
– Fast vi har tagit oss stora konstnärliga friheter med texterna, säger Björn Dahlman. Annars skulle de inte fungera på en scen.
Få författares texter brukar vara så tacksamma att göra en psykoanalytisk analys av som Edgar Allan Poes. Det är nästan barnsligt enkelt, menar förespråkare av just denna litteraturvetenskapliga tolkningsmetod, att se hur Poes undermedvetna, hans neuroser, bortträngningar och komplex gestaltas i hans texter.
– Men vår föreställning är allt annat en föreläsning i litteraturvetenskap, säger Björn Dahlman. Vi vill i första hand bjuda publiken på en underhållande föreställning, och ta med dem in i en värld som domineras av det vi inte kan förstå.
Det som människan inte kan förstå, fortsätter Björn Dahlman, är hon rädd för. Och rädslan är en stark och ursprunglig känsla.
– Just ni finns det många krafter i världen som vill spela på vår rädsla, som vill använda sig av den på olika sätt, därför vill vi se om vi kan lära publiken att förstå vad rädsla är för någonting och hur den fungerar, säger han.
"Det skvallrande hjärtat" är ett samarbete mellan Bananteatern och scenkonstkollektivet Terra Nullius. Själva kallar de föreställningen för ett allkonstverk. Text, skådespeleri, musik och ljud har alla fått samma tolkningsrätt.
– Jag tror inte att det är tyst i mer än kanske fem sekunder, och den tystnaden är en skriven tystnad, säger musikern Stefan Sandberg, som också han kommer att ta plats på scen tillsammans med Björn Dahlman.
Tillsammans med musikern Magnus Zetterberg står Stefan Sandberg för föreställningens ljudlandskap. Suggestiva ljud används för att skapa rätt stämning för såväl skådespelare som publik.
– Det är ljud som man känner mer än vad man hör dem, säger Stefan Sandberg. Ljud kan vara väldigt obehagliga.
Men ljudet är också till för att gestalta och förstärka vad som sker på scenen, så som det dunkande hjärtat som driver huvudpersonen i novellen som föreställningen fått sitt namn efter till vansinne.
– Fast han själv påstår faktiskt att han inte alls är galen, han menar att han är hypersensibel när det gäller ljud och påstår sig höra allting, säger Björn Dahlman. Han påstår sig till och med höra hur det låter uppe i himlen och nere i helvetet.
Hur det faktiskt låter på dessa två platser får den som vågar besöka föreställningen höra.