Gottsunda dans & teater har sedan början på oktober fått en ny verksamhetsledare som ägnat en stor del åt sitt liv åt att debattera vänsterns frågor. America Vera-Zavala var bland annat med i grundandet av svenska Attac i slutet på 90-talet. Sedan 2007, då hon skrev sin första pjäs, har hon släppt politiken men det politiska finns alltid där precis under ytan.
– För mig är all teater politisk. Den mest politiska teatern är den som säger sig inte vara politisk. För den som säger sig vara opolitisk talar om att den är utanför samhället och säger att jag inte behöver inte bry mig – det är väldigt politiskt. Jag måste alltid bry mig, jag kan inte vara på något annat sätt.
Hur fick du nya jobbet?
– Jag sökte, med brev och cv. Det var en annons ute i våras. Det där med att man väljer ut någon utan annons och öppen rekryteringsprocess är för övrigt en ganska dålig teatertradition. Tack och lov är den lite på väg bort.
Valet av America Vera-Zavala framstår som ganska logiskt sett till hennes bakgrund inom liknande verksamheter på till exempel Botkyrka community teater & dans som hon var initiativtagare till, samt att hon under hela sin karriär intresserat sig för den typ av förorter som polisen valt att benämna som "utsatta områden".
– Jag tittade just på polisens lista över utsatta områden och tänkte att det här är ju min teaterpublik, det här är platserna där jag gjort pjäser och hittat mina skådespelare och dansare. Så jag kunde titta på den här listan med en annan blick än många.
Vad tänker du om det faktum att den här adressen som teatern ligger på ofta är förknippad med skjutningar?
– Jag tänker att det är så otroligt viktigt att finnas just här och inte någon annanstans. Det som är problemet med den allmänna demoniseringen av förorten handlar mycket om att man osynliggör alla de människor i Gottsunda som vaknar varje morgon, som blir kära, som lämnar barn på förskolan, som lever sina liv här och som ibland utsätts för skjutningar men också för fördomar om platsen.
Dödsskjutningen av artisten Einár fyller, dagen då vi gör intervjun, alla nyhetssändningar och även America Vera-Zavala är starkt påverkad.
– Kanske får denna skjutning oss att inse att det som händer inte är ett förortsproblemen utan ett samhällsproblem. Två av dem som mist en kollega, Aki och Dani M, var ju en gång i tiden smågrabbar i Gottsunda. Vi sörjer.
Det är lunchtid och America Vera-Zavala håller en kurs i communityteater för personalen på Gottsunda dans & teater. Sju kvinnor runt ett bord. Communityteater, teater där man berättar platsens historier och låter de som bor på platsen stå på scen är det som America Vera-Zavala jobbat med sedan hon började med teater. Hon har gjort det på en mängd olika platser i Sverige, men aldrig tidigare i Uppsala. Det är hon glad för också, att hon får vara ny på en plats och gå ut till Gottsundaborna och lyssna in deras berättelser. Som verksamhetsledare är det så hon vill jobba, genom att vara ute i samhället, på fotbollsplaner och vårdhem för att höra vilka berättelser som behöver berättas just här.
Med en pappa från Chile och en mamma från Peru, född i Ceaușescus kommunistiska Rumänen, som familjen lämnade när America Vera-Zavala var tre år, tror America Vera-Zavala att hon har en fördel gällande att nå ut till Gottsundaborna.
– I mötet med den mamma som kom hit från Syrien 2015 eller de somaliska kvinnor som flytt inbördeskriget har jag en helt annan möjlighet att tala än om jag hade varit född i Sverige och haft svenska föräldrar, eftersom vi delar en viss typ av erfarenheter. Jag kan lättare bygga en bro.
Genom att låta Gottsundabornas berättelser blir teater tror hon också att hon kan få människor som aldrig annars har varit på teatern att komma dit, vilket är en av hennes största drivkrafter som verksamhetschef.
– Jag är övertygad om att alla människor kan komma till en teater och få ett livsomvälvande ögonblick. Den traditionella teatern pratar mycket om att folk inte kommer för att de inte når ut. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror att människor är ointresserade av vad man sätter upp i väldigt många fall.
Hon menar att det även beror på en avsaknad av representation, att man känner inte känner igen sig i det som berättas och i de kroppar som finns på scen eller de ursprung som finns där.
– Det är faktiskt så att man väljer sin publik, även om vissa teaterchefer inte låtsas om det. Om man skapar ett innehåll som är intressant så kan du få absolut vem som helst att komma till teatern.
Så berättar hon om pjäsen "Svenska hijabis" som hon satte upp på Dramatens filial Elverket i Stockholm 2016. Fem muslimska kvinnor berättade på scen om hur det är att bära hijab i Sverige, och om sina liv, drömmar och upplevelser av rasism.
– Muslimska kvinnor som aldrig hade varit på teater förut vallfärdade till Karlaplan för att se den. Det fanns ett sådant sug efter att få se en pjäs där kvinnor som de själva inte blev antingen bli hedersmördade eller förtryckta av fäder, pojkvänner eller bröder. Så jag tror att det bland många grupper finns en längtan efter att se någonting annat, bara att man inte vet vad någonting annat är.
Runt bordet i det lilla konferensrummet klirrar kaffekopparna och America Vera-Zavala förklarar för medarbetarna att communityteater till stor del handlar om tid och att få ta plats på sina egna villkor. För att få en person som aldrig sysslat med teater att bli engagerad och skriva manus om sin ort och stå på scen och skådespela behöver man först bygga en relation till personen. De andra kvinnorna undrar hur de ska få tiden. America Vera-Zavala lovar att de ska få tid. En av medarbetarna ser på henne som om hon just berättat att de kommer att gå på vatten tillsammans. Tid och resurser är inte förortsteatern vana vid enligt America Vera-Zavala, inte heller att få göra teater för teaterns egen skull.
– På Botkyrka Community teater & dans var vi fyra personer som jobbade halvtid och hade fått i uppgift att få upp valdeltagandet i kommunen. Mattias Andersson, Dramatens teaterchef, behöver inte lyckas med att få Östermalmsbor att inte lägga sina pengar i skatteparadis. Men så fort man kommer till ett sånt här område blir det alltid den här typen av konstiga krav.
Hon river skalet av en clementin. Det som blev lunchen i stressen den här dagen.
– Jag är gärna nyttig för samhället men på mina egna villkor.