Romanerna Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd ingår i den trilogi som 1909 års Nobelpristagare i litteratur Selma Lagerlöf skrev i mitten av 1920-talet. En berättelse om en förbannelse som påverkar familjen Löwensköld i flera led.
Har man börjat läsa en av böckerna går det inte att låta bli att läsa de andra. Selma Lagerlöf är en lysande författare, dramatiker och dramaturg, som med ett fulländat språk och utsökt berättarteknik trollbinder läsaren. Hennes berättarvärld kantas av sagans, skrönans och spökhistoriens kittlande suggestion.
I Anna Azcárates och Camilla Blomqvists dramatisering känner man samma suggestion. Språket är detsamma, ofta nästan ordagrant. Man får inte veta allt, men tillräckligt för att gripas av historien, där tyngdpunkten ligger på den fanatiske prästen Karl-Artur Ekenstedt (Harry Friedländer gör en ypperlig tolkning) och hans förhållande till den kavata och kärleksfulla Charlotte Löwensköld (stilfullt tolkat av Emelie Wallberg) och andra kvinnor i hans liv, den efterhängsna Thea Sundler (inlevelsefulla Gloria Tapia) som blir hans fall och den livsdugliga dalkullan och hustrun Anna Svärd (i Noa Siléns vackra och glada gestalt). Förhållandet till ”söta” mamman Beate Ekenstedt (charmanta Linda Kulle) skildras ömsint.
De elva i ensemblen gör alla förnämliga tolkningar. Inlevelsefullt. Emellanåt med humor som Gustav Levin i rollen som Ris Karin (en av de roller han spelar).
Löwensköldska ringen, trilogin, är en lysande föreställning där dramatisering, regi, scenografi, koreografi, ljus och ljus samverkar på ett helgjutet sätt. En föreställning att njuta av.
– Det här, det är teater det, sa en av premiärbesökarna.
Bild: (https://www.mynewsdesk.com/se/uppsala-stadsteater/images/loewenskoeldska-ringen-trilogin-premiaer-26-slash-4-2017-851970)
Foto: Micke Sandström
Harry Friedländer och Emelie Wallberg i Löwensköldska ringen, trilogin, på Uppsala stadsteater. En lysande föreställning. Som en slipad diamant. Foto: Micke Sandström.