UNT fick en intervju med författaren och krönikören Lena Andersson om pjäsen "Dottern" som sätts upp på Uppsala stadsteater, om kritiken och om skidåkning.
Vi hörs på telefon dagen före premiären av "Dottern" på Uppsala stadsteater. Pjäsen, i dramatisering och regi av Karin Parrot-Jonzon, baseras på Lena Anderssons böcker “Sveas son” och “Dottern”. Under intervjun sitter hon hemma i lägenheten i Tensta. Den ligger en trappa upp och utanför ser det lugnt ut säger hon, bara träden som skiftar i rött, gult och grönt som brukligt är på hösten.
Hon gillar att dramatikerna tycker att hennes böcker är intressanta och att de får romanerna att leva längre.
– För mig räcker det egentligen med texten. Jag är författare och måste få försvara litteraturen, det är inte det högsta som händer att mina böcker blir dramatik, det är inte ett underlag jag skriver, men om någon vill överföra det till andra medier, säger det något om ett intresse som är bra, säger hon.
Även hennes bok "Egenmäktigt förfarande" sattes upp på Uppsala stadsteater för att sedan gå vidare till Oslo och Helsingfors. Den hyllades av recensenterna.
– Jag såg den på alla ställen. Det var lyckat, den blev rolig och lustfylld på något sätt, Karin (Parrot-Jonzon) är bra, säger hon.
Lena Andersson har inget inflytande över pjäserna och vill heller inte ha det. Hennes agent läser igenom manuset för att se om det innehåller något som känns otänkbart, men i övrigt överlämnas arbetet helt till regissören och skådespelarna.
"Dottern" har premiär 14 oktober på Uppsala stadsteater. I rollerna syns bland andra Malin Tengvard och Jakob Fahlstedt. Dramatisering och regi av Karin Parrot Jonzon.
När böckerna kom fick hon den oundvikliga frågan om innehållet var självbiografiskt. Lena Andersson har många likheter med Elsa som det att hon tävlade i skidor och tränades av en disciplinerad pappa. Hon växte upp i ett radhus i Tensta i Stockholms västerort vilket innebar många och långa nattliga resor norrut, på jakt efter bra skidföre.
– Ja, jag har tagit vissa delar av mig och mitt liv, men för mig är den här frågan om självbiografiskt eller inte en fråga om estetiskt övervägande. Jag skriver inte om något om jag inte finner det intressant på ett allmängiltigt plan, säger hon.
Scenerna när Elsa åker norrut med pappa bakom ratten är hämtade direkt från Lena Anderssons liv. Till och med träningsvärken efter skolgymnastiken är verklig då de i romanen kör de många milen till en skidtävling i Los, Hälsingland.
– Ja, ibland är verkligheten för bra för att göra om, men annars gör jag om den så att den stämmer med min form, säger hon.
Författaren Lena Andersson på Granholmstoppen i Tensta där hon lekte som barn.
Lena Anderssons krönikor väcker ofta debatt men hon låter inte det bli något som kommer mellan sig och sin författarroll.
– Nej, för mig är det ingen risk, men uppenbarligen för recensenter och mottagare. Om jag inte skrev ner mina tankar i krönikor skulle jag göra dem till litteratur. Jag menar Knausgård har flera hundra sidor om Kant och Hitler i sin "Min kamp", det är ren essäism, men han får aldrig frågan varför han skriver långa essäer mitt i sina böcker. Vi är filosofiska varelser och tänker hela tiden, det är det som är att vara människa. Det vore absurt att inte ta med det i litteratur eller i krönikor.
Lena Andersson slog fast i en krönika i Svenska Dagbladet att inga barn i Sverige behöver gå hungriga eftersom alla har råd att köpa havregryn till gröt. Det tog skruv, grötdebatten kokade intensivt och länge i landets tidningar. Även Magdalena Andersson (S) röt till.
– Den debatten var totalt haveri. Jag skriver inget som jag inte tänkt igenom noga, varje mening är genomtänkt. Jag kontrollerar allt så långt jag kan, framför allt mina tankar när jag skriver om laddade saker, det är inte så att jag bara råkar säga nåt.
Men dina texter verkar inte alltid nå fram?
– Hur de tolkas kan man inte styra. Jag blir väldigt trött på att ingen är intresserad av innehållet i texten. Kritikerna ger mig en diagnos, talar om vad som är fel med mig, de gör en diskursiv läsning i stället för en innehållslig. Det är fantasilöst, konstigt och illasinnat.
Nästan lika omdebatterad som gröten blev Lena Anderssons klimatkrönika, även den i SvD. Kritiker ansåg henne vara verklighetsfrånvänd och blunda för fakta.
– Det var en krönika om väder och vind egentligen, säger hon och skrattar innan hon fortsätter:
– Jag har aldrig sagt att vi inte har en klimatförändring, det är en medvetet felaktig beskrivning. Men hur jag ser på kritiken? Den stämmer inte, de har fel, den är inte intellektuellt hederlig, de försöker inte förstå vad man säger. Det går knappt att förhålla sig till den, säger Lena Andersson.