Affe Ashkar menar att teatern ligger långt efter film och tv-serier när det gäller mångfald och inkludering.
De fem rollfigurerna i dramatikern Seluah Alsaatis pjäs har egentligen bara två saker gemensamt när pjäsen börjar. De är kvinnor och har sina rötter i utomeuropeiska länder.
Men Golnaz, Dominique, Madar Joon, Jannah och Halima lär känna varandra undan för undan. Platsen där de ses är den salong som frisören Golnaz öppnar i sin förortslägenhet.
Dit söker de sig inte bara för att fixa håret, utan främst för den gemenskap som växer fram. Här uppstår en fristad med högt i tak, där små och stora livsfrågor kan diskuteras.
– Jag fascineras av frisörsalonger. De finns överallt i alla städer. Bara i Gottsunda där jag bor finns flera salonger som jag passerar varje dag. Man blir nyfiken på vad de pratar om därinne, säger Affe Ashkar och ler bakom skägget.
När han fick Seluah Alsaatis manus i sin hand slogs av att den bara innehöll kvinnoroller.
– Det gjorde pjäsen ännu mer intressant. Jag är uppväxt med filmer och tv-serier där frisörsalonger och barber shops befolkas av snubbar. "Salong Golnaz" är en konsekvent kvinnoskildring och fokuserar på orten, det är spännande. Publiken kommer att få möta karaktärer de inte är vana att se på en teaterscen, säger Affe Ashkar.
Han menar att teatern ligger långt efter film- och tv-produktioner när det gäller representation och mångfald. Därför är det viktigt med pjäser som "Salong Golnaz". Här är skildringen konsekvent från start till mål, det handlar inte bara om enstaka biroller, betonar Affe Ashkar.
– Det blir sakta bättre, men varför inte ta in rätt person från början? Ibland kan man tro att det fortfarande är tidigt 90-tal när svenska skådespelare försågs med bruna kontaktlinser och skulle försöka bryta på persiska.
Frisören Golnaz (Inès Cherif) fixar håret på Dominique (Segen Tesfai) och passar samtidigt på att samtala om livets glädjeämnen och vedermödor.
Varför är det så?
– Okunskap och dålig koll från teaterns håll. För sanningen är att det finns gott om dramatiker, skådespelare och dramaturger i Sverige som skulle kunna bidra till bättre representation och mer mångfald på scenerna.
När förorten ska skildras i fiktionen är det extremt betydelsefullt att verkets skapare bottnar i sammanhanget. Det räcker inte med yrkesskicklighet, enligt Affe Ashkar.
– Man ska ha tokgrym erfarenhet annars blir det tokfel, eller i bästa fel ett gott försök. Själv skulle jag inte kunna regissera "Solsidan" eftersom jag inte har koll på den världen.
Tittar man tillbaka på Affe Ashkars regissörsbana så innehåller den många pjäser med liknande tematik som "Salong Golnaz". Flera av dem han satt upp på senare år har skrivits av just Seluah Alsaati: "Min mamma", "Inte din baby" och "Vem som hon".
Även hiphopmusikalen "Bra där!" på Uppsala stadsteater härom året kan räknas dit – samtidsteater med tydliga rötter i förorten.
Vendela Idun gör den Tinderdejtande Dominique, en av de kvinnor som gärna besöker Salong Golnaz.
Du har inga planer på att ta dig an en gammal klassiker, säg Shakespeare eller Strindberg?
– Jag har fått frågan, men det är inget som intresserar mig. Den sortens teater är levande och har redan en stark ställning. Då är det intressantare att ägna sig åt sånt det finns för lite av. Det är den dörren jag velat öppna i 15–20 år nu.
Affe Ashkar tycker att Uppsala stadsteater under Petra Brylandes ledning ändå varit bra på att öppna teatern för nya perspektiv. Det har gjort att den dagsaktuella dramatik som Affe Ashkar och fler med honom vill se mer av har fått plats på repertoaren.
– Det är ett sätt att bredda teaterpubliken, vilket behövs. Förhoppningsvis når "Salong Golnaz" ut på samma sätt som "Bra där!" gjorde.