– Det är jättekul att spela "Ett skri i natten", men nu blir det inte fler kollationeringar, säger hon från sin stol i logen som hon delar med skådespelarkollegan Emelie Wallberg.
En kollationering är när skådespelare, regissör, scenograf och teknisk personal som ska vara med i en föreställningsproduktion samlas för första gången. Sedan Anna Carlson anställdes på Uppsala stadsteater 1979 har hon var med på sådana möten 88 gånger. Och hade hon inte varit tjänstledig i några omgångar för att sköta ordförandeskapet i Teaterförbundet, fackförbundet för teater och film, så hade det varit ännu fler.
– Det är så roligt att träffa kollegor i nya konstellationer. Men nu har jag nått pensionsåldern och är färdig. Det känns rätt att lämna plats åt nya som vill in i yrket. Men det har varit bra och utvecklande att ha en fast anställning, en ynnest.
En säng finns i logen. Där kan Anna Carlson ta sig en lur mellan dagens repetitionspass och kvällens föreställning, skönt för en Stockholmspendlare. På samma våning i Stadsteaterhuset ligger kostymavdelningen och avdelningen för peruk och mask. Här får skådepelare hjälp att bygga upp sina rollfigurers utseende.
– Men första kostymprovningen kommer alltid för tidigt för min del, har svårt för att andra ligger före mig i tanken om hur rollen ska vara, säger Anna Carlson när vi vandrar runt på den arbetsplats hon ska lämna.
– Men titta, här hänger en dräkt med min namnetikett i! Undrar i vilken föreställning jag hade den? "Utsikt från en bro" kanske?
Det mesta Anna Carlson spelat i har varit talpjäser. Men vi har gemensamma minnen från musikalen "Maratondansen" där hon hade en sjungande huvudroll mot Tommy Körberg. (Jag var statist och påklädare i föreställningen).
– Det var en av de första föreställningar som jag var med i här. Och jag, som inte kan sjunga, skulle göra det mot en av landets bästa sångare. Men han var snäll. Låg jag till exempel för lågt i vår duett tittade han uppåt för att få mig att förstå att jag skulle höja tonarten, berättar Anna Carlson.
Det finns några föreställningar som har betytt lite mer för henne, som Elsie Johanssons "Nancy Viktoria" och "Pappa och jag" som båda spelades under ett par säsonger. "Kvinnor över 40 vad ska man ha dem till" och "Scener ur ett äktenskap" nämner hon också, liksom den poetiska "Ett moln i byxor".
– Jag är en textens och ordens skådespelare. Lite mallig är jag faktiskt för min egen dramatisering av Kerstin Thorvalls "Det mest förbjudna" 2003.
Allra roligast tycker hon ändå att mötena med publiken har varit. Hon tar fram en skokartong med kort som varit fästa vid applådtacksbuketter och klappar kärleksfullt på dem.
Samarbetet med alla arbetskamrater, skådespelare såväl som tekniker och alla andra på arbetsplatsen tycker hon också har varit bra och roligt.
Anna Carlson blir kvar som ordförande i Teaterförbundet till i sommar och fortsätter som Guldbaggejuryns ordförande på obestämd tid. Som juryordförande leder hon jurygruppernas arbete, röstar inte men har utslagsröst. Efter sista arbetsdagen på Uppsala stadsteater ser hon fram emot att få mer tid till att se film. Kanske finns en ny karriär under uppsegling också.
– Jag funderar på att bli samtalsledare, har en del erfarenhet av att delta i paneldebatter om kulturpolitiska frågor.
Men på lördag återstår alltså den allra sista föreställningen på Uppsala stadsteater för Anna Carlson. Hon hoppas att det blir som vanligt med "Ett skri i natten", att det mesta går åt pipsvängen enligt pjäsens manus.