Johan Nilsson Björk sitter själv på en upphöjd scen när han berättar sina historier.
Johan Nilsson Björk flyttade från Uppsala hela vägen till Japan och började lära sig rakugo – en japansk teaterform.
– Det är en enmansföreställning där man sitter ner på en stor kudde som kallas zabuton och spelar upp en historia. Genom att titta åt olika håll byter man karaktär. Historierna är oftast komiska med de kan även vara allvarligare, säger han.
Det började när han läste japanska på gymnasiet. Han studerade vidare på universitet och reste till Japan som utbytesstudent. På universitetet i Japan fanns 100-tals olika studentklubbar, bland annat rakugo.
– Jag hittade den av ren slump och ville testa. Jag fastnade för det och tyckte att det var kul, det är inte heller så många ickejapaner som håller på med det. Så jag provade att göra lite själv, säger han.
I Japan är de fortfarande väldigt traditionella och har likt Sverige lärlingsplatser. Johan Nilsson Björk letade därför upp en mästare som ville lära honom rakugo.
– Det kostar inget utan de står för mat, jag betalar istället för lärlingar som är av lägre rang. Jag brukade följa med min mästare när han skulle spela. Jag bar hans väskor, hjälpte honom med ytterkläderna, serverade te, hjälpte honom med hans kimono och när allt var klart packade jag ner allt igen så vi snabbt kunde bege oss. Det är väldigt hierarkiskt och det är mycket hård träning varje dag under tre till fyra år.
Om 10 till 15 år kan han också bli en mästare med egna lärlingar. Men för stunden är Johan Nilsson Björk klar med sin lärlingsutbildning sedan augusti 2020 och arbetar nu med rakugo på heltid. Att få japaner att skratta är en inte helt lätt.
– På ett sätt är det svårare än i Sverige och på ett sätt är humor universellt. Men med japaner har det mycket att göra med vad de förväntar sig, om man lyckas bryta det så kan det bli fantastiskt roligt. Vanlig humor är att den dumma karaktären gör bort sig och den andra rättar eller slår honom i huvudet. I Japan är det inte så många som kan engelska och samhället är väldigt slutet jämfört med Sverige. För dem är det så absurt om man pratar flytande japanska utan att vara från Japan. De är inte beredd på det, säger han.
Johan Nilsson Björk och hans mästare Sanyutei Kouraku.
I Japan finns det speciella teatrar endast för rakugo som heter Yose. Där kan flera skådespelare byta av varandra, men det finns även enmansshower och möjligheten att bli inhyrd på företagsfester.
Det finns väldigt många saker som skiljer sig mellan Sverige och Japan.
– Överlag är det inga problem att bo här, det är väldigt avancerat och praktiskt, men och andra sidan använder de fortfarande fax. För kanske fyra år sedan löste de personnummer, vilket de tycker är krångligt men för mig är det en självklarhet. I regel är det lite billigare att leva här än i Sverige, speciellt när man äter ute.
På grund av pandemin har Johan Nilsson Björk inte kunnat resa till Sverige och Uppsala efter att han slutat som lärling, men längtar efter att få komma hit.
– Jag hade lovat min mamma att komma hem när jag var klar med min lärlingsutbildning, men nu känns det inte praktiskt att åka, säger han.
Utöver familj och vänner saknar han även tystnaden i Sverige.
– Det finns lite folk i Sverige jämfört med här, stora tomma gator och mycket plats i restauranger. Det är tyst och lugnt. I Japan är det väldigt praktiskt och folk är hjälpsamma, men det kan vara för mycket ibland.