Vi börjar i källaren på Uppsala stadsteater, i verkstäderna. Där är trångt med många lådor med olika typer av material som trängs i hyllorna. Hanna Rönnbäck står för designen av maskerna i Stadsteaterns pjäs "Masken är så himla tät" tillsammans med kollegan Agnes Krasse. De dukar upp en mängd material i sminkrummet och börjar förklara hur det bakvända arbetet går till.
– I vanliga fall får vi ett manus med färdiga karaktärer som vi ska göra masker till. Den här gången gjorde vi maskerna först. Vi visste inte ens vem av skådespelarna som skulle bära vilken mask, säger Agnes Krasse.
Fyra lager mask krävs under föreställningen. Överst en mycket stor mask som påminner om de hemmasnickrade som syns under Knutmasso i Gimo, runda, fyrkantiga, cylinderformade i olika grälla färger. Därnäst sitter en halvmask som enbart täcker ögon och kinder, därefter en clownnäsa och sist ett välsminkat ansikte.
– Näsorna gjorde vi allra först eftersom vi behövde veta att de skulle få plats under de andra masklagren, säger Agnes Krasse och radar upp näsor och formar i lera och gips.
Skådespelarna går ut på scen iklädda alla masklager. Under föreställningens gång tar de av sig maskerna en efter en, lite som i verkliga livet när en lär känna nya människor.
Regissören Emil Brulin har inspirerats av "looksmaxing" på nätet då män vill ändra sitt utseende och han såg ett youtubeklipp från Knutmasso.
– Klippet är väldigt kul, kort och stökigt. Allt är surrealistiskt. Det är embryot till den här teateridén, säger Emil Brulin.
Rent produktionstekniskt kommer masken vanligtvis in ganska sent, men i den här började regissören med det yttre. Arbetssättet följer temat i pjäsen som är ansikte, yta och identitet och ställer frågan om vad som är jaget och vad som är masken.
Publiken får träffa många olika karaktärer i korta berättelser, i stället för en traditionell huvudperson och handling.
Vet du vad som är din mask och vad som är ditt jag?
– Om jag vet det själv?! (skratt) Nej, eller ... ibland känns det som att jag har en upplevelse av att jag har ett jag, det kan vara en stark upplevelse. Men det är ändå ganska böjligt, plötsligt är man i en position utifrån en social kontext där man tänker: men Gud är jag så här? Varför gjorde jag på det här viset?, säger Emil Brulin.
Premiären är 7 september, rekommenderas för barn från tio år och spelas även för skolor.