Finn Poulsen blev chef för Uppsala stadsteater 1991. Han ville att Stadsteatern skulle spela helsvensk dramatik och att den skulle utveckla barnteatern. Han förverkligade sina visioner och lite till.
– Det klart vi måste göra teater med jubelkörer i denna svåra tid, sa Finn Poulsen när jag mötte honom på Uppsala stadsteater en solig septemberdag 1993. Än i denna stund minns jag hans lysande blå ögon, hans lätta danska brytning och den entusiastiska värme som han utstrålade när han talade om sitt arbete.
Finn Poulsen hade då varit chef för Uppsala stadsteater två år och var i färd med att iscensätta Göran Tunströms roman "Juloratoriet". Med den hade han ett av sina många samarbeten med Uppsalas musikliv. Stefan Parkman ledde kören i föreställningen. Finn Poulsen berättade att den handlade om att ända in i döden finns en skapande kraft och att människan faktiskt kan göra det omöjliga. Han förundrades över att alla på Stadsteatern hade en så stor lust att skapa tillsammans. En arbetsstämning som denna teaterman förmodligen själv bar ansvar för.
Att teater ska berika och ge livskraft var hans självklara devis. Till hans vision hörde att teaterns allra yngsta publik också skulle få högstående scenkonst. Under sin chefstid på Stadsteatern införde han gratis föreställningar för alla kommunens skolbarn. Något som till en början väckte agg bland stadens fria teatergrupper, men som ledde till att även de ökade sin publik.
Finn Poulsen inrättade den fasta barnteaterscenen på Uppsala stadsteater, Ettan. Det var också han som skapade Teatergalleriet, då en plats där lokala konstnärer ställde ut, samt Teatercaféet där det serverades lunchteater.
Stora scenen lät han bygga om, den fick akustiska förbättringar och ett orkesterdike. Redan första året som teaterchef såg han till att skriva avtal med Musik i Uppland om samarbete. Två operaföreställningar med musiker och operasångare blev det, "Resan till Reims" 1994 och "Figaros bröllop" 1997.
Musik och teater hörde definitivt ihop i finn Puolsen kreativa värld. Han omskapade hela Stora scenen på Uppsala stadsteater för musikdramatik. Här repeteras operan "Figaros bröllop".
En helsvensk repertoar var också en av hans ambitioner för Stadsteatern och de allra flesta pjäser som spelades under hans tid var av svenska dramatiker, från Strindbergsklassikern "Ett drömspel" till nyskrivet av Staffan Göthe, "Boogie Woogie". Han regisserade ofta själv och den sistnämnda utsågs av Svenska teaterbiennalen till en av landets bästa föreställningar.
Den han själv höll bland det bästa han regisserat var en dramatisering av Vilhelm Mobergs "Din stund på jorden" 1997. Kanske för att den var den sista han gjorde som chef på Uppsala stadsteater, men också för att själva titeln hade genklang i honom. "Att ta vara på min stund på jorden blir alltmer viktigt ju äldre jag blir" sa han i en intervju i UNT då han skulle sluta som Stadsteaterchef. Absolut inte för att det skulle blivit tråkigt, utan för att han inte ville stelna.
Finn Poulsen drog igång Gottsunda teater (som den hette då) som ett teaterexperiment i förorten. Det ledde till att han och teatern fick ett statligt uppdrag att utveckla barn och ungdomsteater.
Året därpå drog han igång Gottsunda teater tillsammans med en professionell skådespelarensemble och amatörteaterförningen Bikupan. Mitt i förorten ville han skapa en ny mötesplats för scenkonst. Gottsunda teater utnämndes till nationalscen med ett statligt uppdrag att under två år utveckla teater för barn och unga.
Finn Poulsen slutade i Gottsunda 2000 med övertygelsen i behåll att konst är livsnödvändigt för barn. Han fortsatte sedan på andra teatrar och flyttade sedermera från Ekolsund in till Uppsala tillsammans med hustrun, skådespelaren Birgitta Pettersson.
Förhoppningsvis är han nu i färd med att regissera en föreställning med jubelkörer för barn och vuxna i teaterhimlen, genuint lycklig över att skapa scenkonst.