Anna Takanen värjer sig mot bilden av att vi i Sverige inte vet något om vad krig innebär. "Det är egentligen tvärtom, cirka en miljon människor har direkt eller indirekt erfarenhet av krig", säger hon.
I "Tysk höst" skildrar den 23-årige Stig Dagerman armodet och lidandet i de tyska städerna efter andra världskriget. Reportagen publicerades först i den då nystartade kvällstidningen Expressen. 1947 utkom boken, som då var kompletterad med ytterligare två texter. "Tysk höst" betraktas sedan länge som en klassiker med litterära reportage på högsta nivå.
Manuset till scenföreställningen är skrivet av författaren och journalisten Stig Hansén, vars mamma var tyska. Hon kom till Sverige i början på 1950-talet och visste vad kriget och de därpå följande åren innebar.
Även Anna Takanen, som är gift med Stig Hansén, har krigsupplevelser bara en generation bort i sin familj. Hennes pappa kom som finskt krigsbarn under 1940-talet.
Pappans levnadsöde tecknar Anna Takanen i boken "Sörjen som blev", som också blev en scenföreställning för några år sedan. Även hennes pjäs "Fosterlandet" har en liknande tematik.
– Jag var mitt uppe i efterkrigstiden när Stig uppmanade mig att läsa om "Tysk höst". Den träffade mig verkligen och jag kände omedelbart att det här var ju teater.
Anna Takanen och Stig Hansén upptäckte att det aldrig tidigare gjorts någon scenversion. De kontaktade därför Stig Dagermans dotter Lo Dagerman, som förvaltar faderns litterära arv.
– Lo sade ja till vår idé, precis som Petra Brylander på Uppsala stadsteater. Allt föll verkligen på plats, säger Anna Takanen.
Hon ser Uppsala stadsteater som den givna scenen att spela "Tysk höst" på.
– Absolut, Dagermans koppling till Uppland är tydlig i och med uppväxten i Älvkarleby. I en av Dagermansällskapets skrifter finns också en fin liten berättelse om ett besök som Dagerman gjorde hos en vän inom teatern i Uppsala ett par kvällar före avresan till Tyskland.
I texten framgår att Dagerman oroade sig för hur han skulle klara av att bära det lidande han visste att han skulle bli vittne till. Vid den tiden var Dagerman gift med den tyska syndikalisten Annemarie Götze, som flytt till Sverige. Via henne och hennes familj hade han fått veta ungefär vad som väntade.
Åsa Forsblad Morisse och Benjamin Moliner spelar två trashankar som håller till vid en sönderbombad järnvägsperrong.
Varför är skildringen av misären i det besegrade Tyskland relevant för oss i Sverige i dag?
– Jag tror att det har att göra med att Dagerman lyckas göra det specifika till något allmängiltigt, precis som är fallet med alla stora klassiker. Han tar oss med till ett Tyskland i ruiner under två månader hösten 1946 och visar oss "de skyldigas lidande". I dag har vi ett nytt krig i Europa och liknande saker att reflektera kring, säger Anna Takanen.
Hon pekar på en av de frågor som Dagerman ställer: Är alla tyskar skyldiga till nazisternas illgärningar, till och med nyfödda barn? Den frågeställningen skulle kunna överföras till dagens Ryssland, där likheterna med Nazityskland är uppenbara: en totalitär stat som kräver lydnad och utdömer hårda straff för den som säger emot.
– Vi har det inte så i Sverige, men närheten till kriget gör sådana frågor aktuella. Förhoppningsvis kan vår föreställning öppna upp för samtal kring dem.
Moralfrågorna i "Tysk höst" återfinns också på ett mer konkret plan. Precis som Brecht konstaterar Dagerman att hungern går före moralen. Svälten i de sönderbombade tyska städerna efter kriget var utbredd. För dem som hungrade var behovet av att bygga upp en demokrati och rättsstat inte lika akut som att få mat på bordet.
– Dagerman talar om källarmänniskorna, de som tvingades överleva på rutten potatis i vattenfyllda källare och hitta tak över huvudet på en offentlig toalett. Det är dessa miljontals källartyskars liv vi vill gestalta och skildra. Man ska veta att över hälften av Tysklands 75 miljoner invånare var på flykt inom landet, säger Anna Takanen.
Regissören Anna Takanen och scenografen Tobias Hagström-Ståhl tar en paus i repetitionerna bland grova bräder och rostiga stålbalkar i det sparsamt upplysta scenrummet.
Hon har jobbat nära scenografen och ljusdesignern Tobias Hagström-Ståhl. Det är han som skapat scenrummet.
Han har utgått från riktiga material för att undvika känslan av kulissteater. Det är rostiga stålbalkar, grus och tunga plankor som till en början ska föreställa de sorgliga resterna av en sönderbombad järnvägsperrong. Men scenen och det grådaskiga ljuset förändras under föreställningen, där den stegvisa framväxten av en stor tavla blir betydelsebärande.
– Det är ett både väldigt konkret och analogt scenrum som Tobias skapat. Samtidigt kan man se det som ett existentiellt, inre rum som uttrycker en längtan till ett nytt Tyskland. Kanske det Tyskland vi ser i dag, säger Anna Takanen.