"Min egen terapisession är inte ett dugg intressant, men jag kan berätta om någonting som kroppen inte velat", säger Maud Karlsson Lima de Faria om "händelsen" som utgör grund till föreställningen.
– Vi visualiserar en händelse från när jag var 19 år, ny elev vid Balettakademin och min lärare kom hem till mig. Jag vill inte avslöja vad som hände, det får publiken reda på i föreställningen, säger Maud Karlsson Lima de Faria, dansare och konstnär.
Regissören America Vera-Zavala har gjort en omtolkning av händelsen som Maud Karlsson Lima de Faria tittar på med distans.
Hon berättar att minnet av händelsen kom upp under repetitionerna till en annan produktion som sätts upp i Köpenhamn i maj. Där hörs ett soundtrack. Ljudspåret är ett kollage av hennes livs minnen uppspelat i ultrasnabb takt, och där ingår även händelsen från Balettakademin.
– Vid ett tillfälle lade en producent märke till just den händelsen i soundtracket och benämnde den vid sitt rätta namn. Det gjorde att jag fick en tankeställare, 42 år senare. Det använder vi nu i föreställningen, säger hon.
Föreställningen ges dels för allmän publik, och dels för gymnasieelever då även ett handledningsmaterial med pedagogiska verktyg och övningar ingår att jobba med tillsammans på skolorna.
Maud Karlsson Lima de Faria vill att publiken tar emot föreställningens innehåll som ytterligare ett inlägg i samhällsdebatten och att människor funderar kring hur man ska förhålla sig till sin egen sexualitet och till en annan människa. Hon vill lyfta frågorna och önskar att de blir ett pågående samtalsämne överallt och hela tiden.
– Allas röster behöver höjas. Vi har en skolplan där sexualitet, samtycke och relationer ska ingå i alla ämnen där man ska prata om samtycke, om våld, rätten till sin egen kropp, hur rykten skapas och mera. Jag är kulturutövare, det är just konsten som är mitt uttryck, andra yrkeskategorier som exempelvis journalister eller jurister, lyfter ämnet på andra sätt, säger hon.
Maud Karlsson Lima de Faria säger att hon under repetitionerna själv fått nycklar i relation till sig själv, som hon inte visste fanns. I dag kan hon bearbeta händelsen och vad den gjorde med henne, med en djupare insikt.
– Jag kan absolut lägga det bakom mig, föreställningen är inte min egen terapisession, det är inte ett dugg intressant, men jag kan berätta om någonting som kroppen inte velat. Ett kroppsminne styr man inte över, det ingår i det som blir vår livsväv som man inte kan sudda bort, säger hon.
Föreställningen (På) Rygg visas för allmänheten 18/2 och 11/3.