En musikalisk och dramatisk upplevelse med intensiv körmedverkan och starka, solistiska insatser inte minst av huvudrollsinnehavarna meriterade, lyriske tenoren Mathias Zachariassen och sopranen AnnLouice Lögdlund som prins Calef och Turandot.
Operan baseras på en orientalisk saga om den grymma prinsessan Turandot. Hon uppvaktas av friare som efter att ha svarat rätt på tre gåtor har chans till att vinna hennes gunst. Den ena efter den andra misslyckas och tappar huvudet som följd. Det scenariot hindrar inte Calaf, prins av Persien, som fascinerats av hennes skönhet, att låta gonggongen ljuda som tecken på att han antar utmaningen trots att folkmassan, fadern, slavinnan Liu och ämbetsmännen Ping, Pang, Pong försöker hindra honom.
Detta är grundstoryn i Puccnis sista opera, som han inte hann färdigställa före sin död 1924. Då hade han arbetat med operan i flera år, men inte rikigt kommit fram till hur det skulle sluta. Kanske är det därför operan tolkas så olika på olika operahus.
På Folkoperan har man sceniskt flyttat fram storyn till mer modern tid, givit den en starkt militant prägel (insatsstyrkor?) med uniformellt klädda medverkande och förvandlat lustigkurrarna, de i sagan rätt fredliga Ping, Pang, Pong, till ganska aggressiva och hotfulla figurer.
Förhandsreklamen svettades fysisk åtra, men vart tog den vägen? Inte var det väl det de molokna männen (de redan avrättade) i vita kalsonger skulle symbolisera? Och vad ville man visa med bordellen i Thailand, där maskförsedda (hermafroditiska) kvinnor försökte förföra prinsen? Han föll inte för det. Så vad handlade det om? Egentligen. Knappast åtrå.
Hur gick det då? Prinsen klarade (helt enligt manus) gåtorna, isprinsessan smalt och gav prinsen namnet Kärlek och hela ensemblen lierade sig med honom. Men om de tu fick varandra fick vi inte veta.
Den enda som verkligen uttryckte osjålvisk kärlek var slavinnan Liu, i finlandsfödda sopranen Henriikka Gröndahl övertygande gestalt. Hon älskade och gav sitt liv för kärleken.