Henrik Schyffert ser slutet på sin turné med showen "Schyffert forever". I slutet på april gör han sista föreställningen.
Hur många föreställningar kommer det att bli innan du går i mål?
Omkring 120–130 skulle jag tro. Jag gör den 100:e nu på fredag.
Du kommer alltså inte att leva upp till showens namn? Det blir ingen "never ending tour"?
– Aj, aj, aj, det har jag faktiskt inte tänkt på. Du har helt rätt, så kommer det inte att bli. Det får räcka med tre säsonger med final i april.
Och dessförinnan återvänder du till Uppsala på söndag 2 mars.
– Japp, det ser jag fram mot. Det var väldigt kul senast. UNT hade en snäll recension minns jag.
Det var faktiskt undertecknad som skrev den.
– Jaha, var det du! Det var som om du fattade vad föreställningen gick ut på.
Jag minns att jag skrev nåt om en mix av begåvat trams och vassa samtidsspaningar. Och att showen bjuder på tvära kast med både komik och allvar. Det finns alltså korn av sanning i den analysen?
– Det tycker jag. Jag har alltid gillat när man inte riktigt vet vad man ska få. Som när John Travoltas rollfigur plötsligt skjuter skallen av en snubbe i bilen i "Pulp fiction". Sånt blir jag bara så jävla glad av. Oj, det var ingen beredd på liksom. Den typen av dramaturgi har alltid intresserat mig.
Samtidigt finns det väl en tydlig linje i "Schyffert forever". Jag tänker på temat med din mamma Eva som avled hösten 2023, inte så långt före premiären.
– Jo, en råd tråd måste finnas. Men jag vill också kunna hoppa mellan helt olika saker utan att behöva ta åskådarna i hand och föra dem in i nästa rum. Det blir oftast mer intressant om man gör som i filmer – klipper hårt mellan två helt olika scener. Den tekniken har jag försökt använda mig av.
Det låter som om du sätter "Schyffert forever" högt på ditt cv?
– Jamen det gör jag. Dels för att det varit kämpigt att hitta på alla skämt som ingår, dels för det som hände med mamma. När hon blev sjuk var egentligen all text klar. Jag bestämde mig för att skippa hälften av manuset och i stället skriva in nya stycken om henne. Det är jag lite stolt över.
Har showen hjälpt dig att bearbeta sorgen?
– Extremt mycket. Plus att jag hann berätta för henne om det mesta som jag tänkte ta med. Det kändes bra att hon gjorde tummen upp.
Hur var det att framföra det materialet?
– I början av turnén var det tufft, innan jag fick rutin på det. Jag hade några gråtföreställningar men bestämde mig för att ta mig igenom det jobbiga. "Klappa spindeln", heter det inom KBT-behandling. Ungefär så.
Henrik Schyffert besökte UKK i Uppsala i januari 2024. Den 2 mars är det dags för en repris.
Slutet på föreställningen är ju verkligen tillägnat henne. Utan att avslöja för mycket om vad som händer kan man väl säga att du vrider om kniven känslomässigt i finalen?
– Jag ville att mamma skulle få sista skrattet, att hon skulle få vinna liksom. Det skulle inte vara jag som drog sista skämtet.
Hur ska du kunna toppa "Schyffert forever"?
– Ja du, det är den eviga frågan. Man skulle ju kunna göra något som är sämre. Alla strävar hela tiden efter att bli bättre, varför inte göra tvärtom?
Skruva ned förväntningarna, ungefär som Uje Brandelius och Jonatan Unge brukar göra?
– Precis, tänk dig att marknadsföra nästa show som: "Inte lika bra som förra gången".
Inga planer på att göra något ihop med din partner Nour El-Refai?
– Nja, det är något med par som gör tv eller show ihop, något som vi inte knäckt och som inte känns 100. Jag fattar att folk skulle vara nyfikna på en sån föreställning men det är något med att blanda in det privata som känns konstigt. Det är lite som med min hobby – jakt. Jag har fått förfrågningar om att göra tv utifrån mitt jaktintresse men tackat nej. Då skulle ju min fritidssysselsättning plötsligt bli ett jobb och det har jag ingen lust med.
"Schyffert forever" innehåller massor av skratt, men också en del allvar.
UNT är ju en lokaltidning, så jag måste ju ställa några frågor om Uppsala också. Varför gjorde du genrepet inför "Schyffert forever" på Reginateatern?
– Det är ett jättebra ställe. Jag har kört mycket stand up på den scenen genom åren, helt perfekt. De som jobbar där är så himla duktiga och bra att ha och göra med, så det var ett lätt val när vi skulle hitta en scen för genrepet.
Din relation till Uppsala i övrigt?
– Den är bra, jag har varit i stan en hel del. Jag bodde i Rosersberg men gick högstadiet och gymnasiet i Märsta. Då åkte jag lika ofta till Uppsala som Stockholm på helgerna. Jag har stökat runt och varit full på Flustret, och senare spelade jag med Whale på Sten Sture (nuvarande Birger Jarl).
Hur är publiken i Uppsala?
– Det är en universitetsstad och sådana städer är klart bäst för standup. Det är samma sak i Lund, Linköping och Umeå. Folk är glada, nyfikna och intresserade.