En läsare som lyssnat uppmärksamt på en 50 minuters intervju med en artist född 1981 summerar följande: 82 liksom, 30 alltså och 10 va.
Hon tycker det är störande och undrar om användningen av den här typen av utfyllnadsord är åldersrelaterad, vanligare bland yngre.
Svaret på det är att specifika ord kan vara typiska för en viss generation, men fenomenet i sig är ingalunda någonting nytt. ”Vad heter det”, ”så att säga”, ”alltså” ... listan kan göras lång. Som ofta i språkliga sammanhang är det yngre personer som är mest nyskapande och påhittiga, varför det är närliggande att uppfatta användningen i stort som typiskt ungdomlig.
Men den som lyckas rannsaka sitt eget språk – vilket ju är väsentligt svårare än när det gäller andras – hittar säkert exempel. Och många har noterat Ingmar Bergmans ”serru” för att ta ett exempel från en äldre språkkonstnär.
Med ett finare uttryck kallas de här orden för diskurspartiklar. En del forskning har ägnats dem på senare tid och man har kunnat visa hur de fyller sociala funktioner i samtal på sätt som inte är omedelbart uppenbara.
Så det finns inga skäl att vara alltför kritisk mot liksom och alltså. Men som alltid kan måttfullhet vara en bra idé. Och olika språk passar i olika sammanhang, vilket de flesta intuitivt förstår och utan problem förhåller sig till genom att anpassa stilnivån.