Vad heter det på svenska nu igen, sa min tioåriga dotter när hon skulle berätta något häromdagen. Det engelska ordet hade hon redan.
Att engelska finns överallt omkring oss är lätt att konstatera. Om det är bra eller dåligt, och huruvida det utgör ett hot mot svenskan är däremot inte självklart.
I en bok som kom före sommaren, "Välkomna och please kom in", ger sig författaren Birgit Häggkvist i kast med frågan med brinnande engagemang. Till skillnad från många andra skribenter – som hon går i livlig och ofta humoristisk polemik med – ser hon engelskan som ett reellt hot. Att ta strid för svenskan är fullt rimligt och har inget att göra med bakåtsträvande, intellektuell oförmåga eller något nationalistiskt svärmeri i största allmänhet, är hennes poäng.
Mest uppenbara är engelska lånord, men Häggkvist lägger stor vikt vid sådant som inte är lika iögonfallande: betydelseglidningar, förändrade ordformer och ordföljder, idiomatiska uttryck som sätts i gungning.
Ett exempel av många: "Självmedveten" har med engelsk förebild kommit att användas med innebörden "medveten om mina brister", det vill säga osäker. Men på svenska betyder det ju tvärtom.
En sådan förändring, skriver Häggkvist i en tänkvärd notering, "äger rum i mitt eget språk och därmed i mej själv". Sedan må tillbakalutade språkvetare säga vad de vill.
I Birgit Häggkvist har svenskförsvararna en stark röst på sin sida och jag kan varmt rekommendera hennes bok.
kultur@unt.se
Skicka frågor och synpunkter om språket till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se