En läsare berättar att hon i skolan fick lära sig att ordet dununge används i exempel som ”han är ingen dununge”. Med det avses att personen i fråga är erfaren, ingen barnunge.
Senare har hon lagt märke till att duvunge används på samma sätt. Poängen är ju att på en dununge försvinner dunen så småningom – därav den bildliga betydelsen, skriver hon. Med en duvunge är det väl inget särskilt.
Hur hänger det ihop?
Det första man kan notera i ordlistor är att båda orden används.
En sökning i Svenska Akademiens ordbok visar att duvunge är belagt tidigare än dununge, närmare bestämt år 1805. Radioprogrammet Språket tog upp detta för några år sedan och kunde då konstatera att bakgrunden är ett franskt uttryck med samma innebörd – dock utan ordet duvunge. Så där blir etymologin något oklar.
En tanke är att det faktiskt är något särskilt med duvan och att dess symboliska innebörd av oskuld och renhet har spelat in.
Dununge används av Selma Lagerlöf i en novell från 1894, betitlad just ”Dunungen”. Därifrån har den varianten så småningom fått större spridning, när flera författare följde i Lagerlöfs språkliga spår.
Hur som helst måste skolan få bakläxa om den hävdade att dununge är det enda riktiga i sammanhanget.
Skicka frågor och synpunkter om språket till kultur@unt.se.