På 1960-talet trodde man att dialekterna höll på att dö ut. Då satte språkforskare igång med att spela in gamla människor för att dokumentera dialekterna. I den vevan kom man att tänka på alla svenskar som emigrerat till Amerika.
– Man tänkte att de borde tala en ålderdomlig form av svenska och att det skulle vara som att resa tillbaka i tiden, berättar Jenny Nilsson.
Hon är dialektforskare på Institutet för Språk och folkminnen, som på den tiden hette Uppsala landsmålsarkiv, ULMA. Där arbetade Torsten Ordéus som var en duktig ljudtekniker. 1962 körde han en ombyggd minibuss försedd med inspelningsutrustning från Uppsala, med båt över Atlanten till USA. Med sig hade han Folke Hedblom, chefen på ULMA.
I flera omgångar med ett par års mellanrum reste de runt med minibussen mellan svenskbygderna – Bishop Hill, Lindstrom, Minneapolis. Med sig hem fick de över 800 inspelningar. Men de fann inte konserverade svenska dialekter, som de trott. I stället upptäckte de amerikasvenskan, en helt ny form av svenska starkt påverkad av amerikanskan.
Några typiska amerikasvenska ord är zinken (handfat), travla (resa), killde (dödade) och runnar (driver). Ord som utvandrarna inte kommit i kontakt med i Sverige använde de på engelska direkt, men även ord som de redan hade på svenska byttes ofta ut mot engelska.
Nästan en femtedel av Sveriges befolkning, runt 1,2 miljoner, utvandrade till Amerika mellan åren 1821 och 1930. Ångfartygen gjorde resan över Atlanten möjlig och under perioder av missväxt och hög arbetslöshet ökade utvandringen.
– Intressant är att amerikasvenskan blev så pass lika oavsett var i USA den uppstod och oberoende av varifrån i Sverige man kommit, säger Jenny Nilsson.
Bland de tidigaste svenska utvandrarna fanns predikanten Erik Jansson från Uppland. Han och omkring 1 500 anhängare från Hälsingland grundade den svensk-amerikanska kolonin Bishop Hill 1846. Där fortsatte svenskan att vara förstaspråk för många ända in på 1920-talet. I sådana isolerade bosättningar, där alla var från samma del av Sverige, hördes tydliga spår av den ursprungliga dialekten i inspelningarna på 1960-talet.
Hur många engelska ord amerikasvenskan innehöll berodde på hur mycket kontakt man hade med engelskspråkiga.
– Ur ett språkvetenskapligt perspektiv är det spännande att se vad som händer med ett språk när det kommer i kontakt med ett annat, säger Jenny Nilsson.
Även hon har rest till USA och sökt upp svenskättlingar för att följa upp de tidigare inspelningarna och höra hur fjärde och femte generationen pratar. 2011 var hon i Mora, Scandia och Karlstad i Minnesota. Där intervjuade hon tillsammans med kolleger 40 personer med svenska som modersmål. De flesta var då i 80-årsåldern och hade inte lärt sina barn svenska.
– En del hade inte pratat svenska sedan deras föräldrar dog för 50 år sedan. Det var emotionellt för dem att få prata svenska igen. De var tacksamma och glada för att vi kom på besök, berättar Jenny Nilsson.
De som fortfarande lever är i 90-årsåldern vid det här laget. Även om deras barn inte förstår svenska identifierar de sig ofta som svenskamerikaner och många är engagerade i hembygdsföreningar. De håller den svenska kulturen levande och firar fortfarande midsommar. En del är så intresserade att de till och med har lärt sig svenska i vuxen ålder. Men amerikasvenskan, den håller på att dö ut.