Gränbyhallen – här har Roxette och Europe spelat, tro det eller ej. Men tiden som konsertarena är svunnen.
Och när kommer Melodifestivalen till Uppsala då?
Att jag faktiskt tänkte tanken på allvar, alltså att det är synd och skam att vi som Sveriges fjärde största stad aldrig får besök av den lättsmälta musikens årliga förslavningsturné, drabbar med full kraft.
Upprinnelsen var en nyhet om att biljetterna snart släpps (1/11) och jag noterade att årets nedslag av mellocirkusen sker i metropoler som Örnsköldsvik och Lidköping (!) utöver Göteborg, Stockholm och Linköping. Linköping förresten, som ju är att betrakta som ett slags förort till Uppsala inom Universitetssverige.
Nu när jag lugnat mig förstår jag att jag troligen kände ett styng av avundsjuka frikostigt garnerat med mindervärdeskomplex. Som flingsalt i såren kan man också konstatera att anledningen att det inte sker är att vi inte har en arena som duger. Det ska ju in tusentals schlagerfebriga barnfamiljer och en miljon ballonger, utöver själva tv-produktionen. Jag menar, Gränbyhallen skulle ju inte kunnat inrymma ens Christer Björkmans omklädningsrum på den tiden har var i gång som värst.
Det är alltså inte direkt musikupplevelsen eller det folkliga och ”festliga” jag sörjer över att vi missar här i den eviga ungdomens och lärdomens stad, utan det är att vi är så små fastän vi känner oss så stora.
Men enligt tidiga uppgifter ska det till slut – efter en till synes ändlös period av tonartshöjningar i ärendet – bli en ny så kallad evenemangsarena i Uppsala. Och den ska rymma fler än några sliriga hockeysupportrar eller fodralsläpande innebandymänniskor (jag ser för övrigt innebandyspelare som schlagervärldens dansare, alltid engagerade i koreografiskt snåriga klumpar).
Enligt det kommunala arenabolaget öppnar det avtal man nyligen signerat med en byggkoncern att Uppsala i framtiden kan få hysa ”deltävlingar i Melodifestivalen och andra tv-sända galor”. Så om några år – eller många – kanske alla schlagerstinna upplänningar kan få stå där i vår alldeles egna fin-arena och vifta med ballonger och namnskyltar och vänta på att Linda Bengtzing ska äntra scenen och sen åka ut.
Själv kommer jag sitta hemma vid tv:n och tycka att det var bättre när det var en levande orkester som kompade artisterna, och körer inte fick vara förinspelade. Men däremot vara nöjd med att Uppsala till slut får känna sig lite stort, även om det är i lilla Schlagersverige.