"Skolavslutning på Sverkerskolan. Ett lov med mycket läsning låg framför mig. Fröken bredvid heter Gunilla Danielsson och har följt min författarkarriär genom åren. När jag debuterade skickade hon ett skrivhäfte till mig med de dikter jag skrev just i tredje klass."
Somrarna var något väsensskilt från den övriga tiden. De andra månaderna innebar ljud, ljus och larm som gradvis kulminerade mot skolavslutningen – och sedan var det som om hela staden pustade ut. Redan som mycket liten lade Maria Ernestam märke till denna cykliska transformation.
– Stan blev sig själv, drog sig in och fick vila, säger Maria.
Denna urbana förvandling var något som möjliggjorde för somrar präglade av lugn och en, som hon beskriver det, totalt stressfri tillvaro. Och för Maria att stilla sitt litterära lystmäte. Det sistnämnda verkar ha varit närapå omättligt.
– Somrarna gav mig möjligheten att dyka in i böckernas värld. Man kunde sommarlåna säckvis med böcker på biblioteket.
Att sommarlåna innebar att man kunde låna från början av juni som inte skulle tillbaka förrän i slutet på sommaren när bibblan återigen öppnade. Fullt uppbunkrad på böcker gjorde Maria gärna utflykter i Uppsala. I sällskap av boken som gällde för stunden samt picknick.
– Jag packade jag te, smörgåsar och ibland fick jag med en knäckbakelse från Ofvandahls. Knäckbotten och vaniljfyllning. Det var en favorit.
Hon sänder en stilla önskan om att den kan få komma tillbaka igen, "om de läser detta".
"Bilden är inte tagen på Stadsbiblioteket men hos en bokälskande vän, där jag under sommarmånaderna, som tonåring, botaniserade i bokhyllan."
När hon gjorde sina utflykter levde hon sig ofta in i böckernas värld så till den grad att omgivningarna inför hennes ögon förvandlades. Som riktigt ung satt hon och matade änderna vid Fyrisån sommartid, men senare blev Fyrisån en plats hon gärna läste böcker intill, framförallt på bänkarna närmre Pumphuset.
– Jag läste "Borta med vinden" och jag minns att jag var helt tagen av det dramat. Fallet borta vid Pumphuset med de dunkande lätena blev ihopkopplade med hur de arbetade på fälten i söderns USA. Vasaparken låg intill där jag bodde och någon gång på mellanstadiet läste jag "Lilla huset på prärien". Biotopia är fortfarande huset på prärien för mig.
Hon bodde i Luthagen, alldeles mittemot det präktiga blå Vasahuset.
– Vi bodde på en liten gata som heter Vasagatan. Man cyklade överallt, och oavsett vilken tid man cyklade, det kunde bli ganska sent, så var det aldrig någon som var orolig. Åkte man hem på nätterna var det ganska öde.
Den här känslan av trygghet är något Maria Ernestam återkommer till flera gånger i intervjun.
– Som ännu yngre lekte vi på gården. Föräldrarna kastade ned lite pengar i aluminiumfolie och vi kutade iväg och köpte glass. De var aldrig oroliga, fast bilar fanns ju förstås även då på gatorna. Vad tryggheten kom sig av, därom tvistar de lärde. Men kanske borde dagens föräldrar slappna av lite.
Maria Ernestam förstår lyxen i att ha haft både far- och morföräldrar i samma stad.
– Jag hade förmånen att ha farmor, farfar, mormor och morfar ganska länge och de flyttade i pensionsålder till Uppsala. Farfar och farmor bodde på Artillerigatan vid Stadsskogen.
"I slottsträdgården, 19 år. Klädde mig i trenchcoat, kände mig säkert som om jag hoppat direkt ur en John le Carré-roman. Handskarna var inspirerade av en scen i 'Unga kvinnor', där syskonen Meg och Jo delar på ett par handskar, de bär en handske på handen och håller i den andra (de hade bara ett fungerande par och var tvungna att dela)."
Stadsskogen intill farmor och farfar var en annorlunda plats i och med skogen. Ernestam minns hur hon just läst klart Vilhelm Mobergs utvandrarserie och hur farmor och farfars hem i Uppsala för henne blev symbolen för det obrukade Sverige, som tidigare generationer slet hårt med för att kunna överleva. I Mobergs böcker har man dels Karl Oskar som högg träd frenetiskt för att bygga hus och samtidigt Kristina som längtade tillbaka till Sverige.
– Då insåg jag att det var de öppna landskapen hon såg framför sig. Då kunde jag också känna igen mig i detta, i jämförelsen mellan Stadsskogen och det i övrigt mer öppna landskapens Uppsala.
Både far- och morföräldrar tyckte om att ta sig tid att berätta fördjupande om historia och litteratur för Maria. På sommaren fanns det tid för denna typ av berättelser. Över huvud taget minns inte Maria Ernestam att det någonsin fanns inslag av stress sommartid.
– Visste farfar att man läste Moberg så kunde han berätta om spännande saker, om sitt eget slit på bondgården strax utanför Örebro. Jag brukar uppmana till detta i författarsamtal: "Se till att barnen får tid med farmor och morfar för det är ovärderligt." Man kan hitta saker att känna igen sig i som kanske inte finns hos sin mamma och pappa, säger Maria Ernestam.