Sparvuggla i Hammarskog.
Mitt sommarlov
– Jag fick låna farsans analoga kamera vid tolv års ålder, och det var inget som dog ut efter sommaren när skolan tog vid.
Sommaren 1980 smyger en tolvårig Mattias Klum omkring i Stadsskogen och trakterna kring Arosplan. Han är på span efter harar och fasaner, duvhökar och igelkottar. Denna typ av miniexpeditioner har han gjort även tidigare år, men denna sommar är han för första gången utrustad med sin pappas kamera.
– Jag bodde från det att jag var fyra till det att jag var femton på Arosgatan i Uppsala. Precis vid Stadsskogen. Vi hade en liten trädgård och jag minns hur underbart det var att se hur årstiderna växlade, hur fantastiskt det var hur trädgården liksom växte ihop med skogen.
Kärleken till djur och natur växte fram på grund av de förtrollande miljöerna. Stadsskogen och Botaniska trädgården ser Mattias Klum tillbaka på som ett privilegium att ha haft inpå knuten.
– Jag och kompisarna utforskade Botaniska. Det var fantastiskt att ha närhet till Botan. Att först se vårens skira grönska, övergången till den mer fullt ut blommande sommaren och sedan doften av höstäpplen.
I och med att Mattias Klum tog upp kameran den där sommaren så inleddes en livslång passion.
Det är lätt att bli hemmablind och inte uppskatta svensk natur och fauna. Men trots möten med vattenleguaner från Galapagos, orangutanger på Borneo samt lejon på Serengeti har han ändå kunnat hänföras av det uppländska utbudet.
– Vid Arosplan hade jag mina tidigaste upplevelser av natur. Harar, duvhökar och igelkottar är för mig magi. Jag har haft förmånen att få fota för National Geographic, men dessa naturupplevelser är för mig lika exotiska.
Var än Klum vände sig hade han en förmåga att försvinna in i fantasifyllda sagovärldar. Fyrisån kunde bjuda in till tropiskt dagdrömmande.
– Jag var sådan som tyckte det var häftigt med små mikromiljöer, och där kunde jag uppskatta stunder vid Fyrisån när man fick span på en gädda i vassbrynet. Dessa små platser kunde ge mig känslan av att befinna mig i Amazonas.
Trots att utomhuslekande barn borde ha varit ett vanligare inslag på den tiden, så var staden överlag ganska ödslig. Att Uppsala blir folktomt över sommaren är alltså inget nytt fenomen. Tillsammans med kompisar och syskon lekte Mattias Klum tagare på de öde universitetsområdena.
– Man hade inte tillgång till telefoner eller surfplattor, så istället för att fastna inomhus befann man sig ute. Det kunde vara någon ensam forskare som stack ut huvudet och hojtade "tjena grabbar!"
Fotografen Mattias Alexandrov Klum minns sina somrar i Uppsala under uppväxten.
Men det finns en vacker aspekt i den öde staden som Klum uppskattar – en vemodig förgänglighetskänsla. Vissa studenter kommer tillbaka efter sommaren, och andra inte.
Barndomsminnena är från 70- och 80-talets Uppsala. Tiden flyter fram lika obevekligt som vattnet i Fyrisån. Uppsala är också en stad med växtvärk, vilket Klum menar kanske är på gott och ont. Orden strömmar när han med värme minns magiska ögonblicksbilder från ett tryggt och idylliskt Uppsala.
– Man har en känsla av att Uppsala har förändrats mycket. Det var under min uppväxt väldigt snällt – föräldrar behövde inte få panik om man var ute och cyklade under kvällstid. Jag hade många vänner i Norby, så man cyklade alltid både kors och tvärs. Det fanns en känsla av trygghet som var fin.