Mitt sommarlov
Maria Frensborg, barnboksförfattare som i våras kom ut med sin första vuxenbok, växte upp i Storvreta. Även om familjen oftast åkte till Höga kusten under sommarloven, blev det några veckor i Storvreta efter skolavslutningen och innan skolan började igen.
Hon bodde på Markegångsvägen i ett kedjehus och hon minns det som en stor frihet.
– Jag kanske romantiserar, men jag minns det som enorma stora bilfria ytor. Då fanns det en frihet för alla barn att dra omkring utan farliga bilar i närheten. Jag önskar att man tänkte mer barnvänligt i dag, i stället för att man ska komma så nära hemmet som möjligt med bilen, säger Maria Frensborg.
Vägen i området slutade i en vändplan och där var det ridskola på somrarna. Dock utan att en enda häst syntes till.
– Vi hade våra cyklar som hästar. De stora barnen, de som gick i trean, var ridlärare åt oss som var små och gick i ettan och tvåan. Vi hade tyglar som vi knöt fast i styret, en ände i vardera handtag. När vi cyklade höll vi i tömmarna, det var svårt och vi hade förstås inga hjälmar. Vi klarade olika svåra uppgifter och de stora barnen hade ritat fina diplom som de delade ut till oss, säger Maria Frensborg.
Hon kommer ihåg en vurpa hon gjorde med cykeln då hon slog upp ett stort sår på knät. I stället för att springa hem sprang hon till den kompis som bodde närmast vars mamma plåstrade om såret.
– Mamman sa att såret såg som lingonsylt på knät. Det var fullt med blod och grus, det är verkligen att klart lysande minne, säger hon.
Maria Frensborg har använt flera anekdoter och händelser ur sitt eget liv i sina barnböcker. Som när en kille visade upp en superhjältefigur i plast, Hulken, alldeles tätt intill hennes ansikte och sa: "Tittar du på Hulken kommer du vara död inom ett år."
– Jag visste att det inte var sant, men jag kunde ju inte veta säkert och det var svårt att inte titta eftersom han tryckte upp den i ansiktet på mig. Det gick bra, jag överlevde som tur var och just den här anekdoten tog jag med i min första barnbok "Ellen, Sorken och hemligheten".
När det regnade var det Carola som gällde. Det var noga med att hålla ena handens långfinger och ringfinger ihop och spärra ut de andra fingrarna i "Carolagesten". Maria Frensborgs farmor klippte ut bilder på Carola ur sina veckotidningar och postade dem till sitt barnbarn.
– Jag kunde sitta och bara tänka på Carola, titta på bilderna som farmor skickat och ja, jag skrev brev till Carola. Jag hittade ett som jag inte skickat, det slutade med en riktig cliffhanger: "Och nu skulle jag vilja berätta en stor sak som har hänt i mitt liv ..." Vad det var kommer jag tyvärr inte ihåg, men Carola var någon jag såg upp till, hon blev som en övermänsklig hjälte, en gudom, åtminstone till Herreys vann Melodifestivalen året därpå, men de nådde aldrig samma status som Carola, skrattar Maria Frensborg.
En gång rymde hon hemifrån och hon gillade att klättra i träd. Hon minns en hög gran i Storvreta nära huset hon bodde, där hon ofta klättrade upp med sin kompis. Ibland besökte de Molgalandet tillsammans.
– Vi satt med stängda ögon bredvid varandra. Vi läste en ramsa, min var som hennes men baklänges, och sedan var vi inne i Molgaland. Vi satt och blundade men var tillsammans i fantasin. Det fanns mycket fantasi på mina sommarlov, säger Maria Frensborg.