Jag kan inte säga att jag besitter någon stor kunskap inom den klassiska musiken. Jag kan absolut uppskatta fina stycken av Debussy och Bach men skulle på min ena hand kunna räkna de gånger jag faktiskt hört musiken framföras av en orkester. Kanske just på grund av detta tycks den klassiska världen för mig rent mytisk. Hur kan en hel orkester på samma gång spela exakt det som de ska och inget annat? Mycket har de nog att tacka duktiga kompositörer runt om i världen. Men en sak har jag länge funderat över – vad gör den där pinnen i handen på dirigenten (mer än att peta ut ögat på den som råkar komma för nära)? För att gå till botten med detta tog jag kontakt med den uppsalabaserade dirigenten Stefan Parkman.
– Ja, det är egentligen en fråga om tradition och lite trend. Det finns de som alltid använder pinne då de dirigerar och de som aldrig gör det. Men, den generella regeln är att dirigenter ofta har en pinne i ena handen då instrument finns med i bilden och inte om det enbart är en kör man dirigerar, säger han.
Stefan Parkman menar att det pinnen hjälper till med är att skapa en större tydlighet i dirigerandet. En tydlighet som då blir extra viktig om det är olika instrument med, och än viktigare ju fler instrument det är och ju större avstånd som finns mellan dirigenten och orkestern.
– Om man till exempel dirigerar en orkester på etthundra personer så har de lättare att se vad jag gör om jag har en pinne i ena handen jämfört med om jag bara använder händerna. Däremot är händernas svepande rörelser bra och mer naturliga om man dirigerar körsång.
De rörelser som dirigenten sedan gör följer exakt samma mönster oavsett var i världen man befinner sig. De markerar bland annat taktart och med sin starka hand, beroende på om man är höger- eller vänsterhänt, slår man taktslag medan man med den andra handen visar expressivitet.
– Dessa konventioner följer alla dirigenter helt oavsett om de håller i en pinne eller inte, påpekar han.
Stefan Parkman poängterar att det som är själva dirigentens roll är att se till att alla spelar och sjunger samtidigt. Något som är svårare än det låter. En enskild musiker i en stor orkester kan såklart spela sin del av stycket men hör sällan sig själv eller de runtomkring denne särskilt väl. Då behövs en dirigent som håller takten åt alla och även kan se till att alla instrument spelar tillräckligt starkt eller svagt.
– Dirigenten ska kunna höra om kanske trombonerna behöver hyssjas lite eller flöjterna höjas. Det kräver då även viss grundkunskap om alla instrument – kan ens flöjterna spela starkare än de gör?
Så pinnen finns alltså på plats i dirigentens hand för att göra själva dirigerandet tydligare för musikerna. Inte så mycket mystik i det, trots allt.