Wallit/Nyckelhus gamla lokaler står övergivna söder om stationen.
Med tåget som följde i rallarnas spår / vårt samhälle snart växte upp …
Skyttorp vår hembygd så vackert där är / gärden och fält hörs susa.”
Stroferna i "Visa om Skyttorp" dröjer sig kvar i huvudet när jag kliver av Upptåget, lätt försenad. ”Uppsala? 17 min från Skyttorp” står det på en byggnad intill stationen. På en annan ”Vakna nu! Du är i Skyttorp”.
Det duggregnar. Medpassagerarna skingras snabbt för vinden. Perrongen är tom och det är tyst sånär som på några skriande måsar. Stationshuset, numera i privat ägo, är en fin byggnad och Kyrkans hus mittemot har fått ett kapell, men annars kan det konstateras att miljön kring stationen inte är Skyttorps skönhetsstråk. Nyckelhus och Wallits gamla fabrikslokaler står och ser ledsna ut söderöver med fläckvisa inslag av oinspirerad graffiti.
På andra sidan spåret finns en rejäl tomt som är befolkad av slumrande grävmaskiner av alla slag. Det är här omkring som Skyttorpsda’n firas 18 juni. Då vaknar såväl maskinparken som hela samhället till liv.
– Det blir säkert 2 000 pers som kommer, säger Patric Dimander när vi sitter och fikar i vardagsrummet i barndomshemmet tillsammans med hans mamma Monica Eriksson.
Jag har promenerat den korta men blöta biten till vad som kallas gamla delen av samhället, husen som är byggda längs Vikstavägen och dess tvärgator, för att prata Skyttorp och musik med dem. Patric är busschaufför och musiker, hans mamma sjunger i PRO-kören. För ett femtontal år sedan skrev hon en text till kören, "Skyttorpsvisan".
Nu har den fått en uppdatering och tonsatts av Patric, som gjort syntpop sedan tidigt 80-tal och även spelat i dansband till och från. Låten – eller snarare en video som lanserade både musiken och Skyttorpsda'n – landade i min mejl för några veckor sedan. Medryckande, med viss dansbandstouch men också ekon från kultband som Lustans Lakejer.
Monica Eriksson och Patric Dimander, som har skrivit Visa om Skyttorp tillsammans, i hemmet på Stocksjövägen.
Men vi börjar att prata om att det var jubileum dagen före.
– I går var det exakt 50 år sedan vi flyttade hit till huset, säger Monica.
Familjen flyttade till Skyttorp från Uppsala ”för att ungarna skulle få gå i en liten skola” och leva i en lugnare miljö.
Monica tycker inte att texten hon skrivit är några konstigheter och berättar att hon gick grundligt tillväga.
– Jag började med att göra research, lånade böcker och tog reda på hur det började med rallarna och tåget, och torpet med skytten och så. Jag pratade med massa folk, och så lite fantasi på det. Och naturbeskrivningarna, det var mina egna favoriter det.
Här har familjen bott i exakt 50 år. Flyttlasset gick då från Uppsala för att få bo lugnare än i storstaden.
Hon hade "Nidälvens vals" i åtanke som melodi. PRO-kören har sjungit stycket då och då. Men i år ska det framföras i ny version av Patric och hans keyboards.
– Jag har haft texten i huvudet i alla år och tänkt att jag borde göra något med den, säger Patric och häller upp perkulatorkaffe.
Men alla delar av visan är inte guld och gröna skogar.
”Sågen har flyttat, affär’n har lagt ner
Nyckelhus finns inte mer
Posten har upphört, nån kiosk man ej ser
Framtiden dyster sig ter”
Är inte texten lite sorglig?
– Jo, allt är borta. Vi hade två mataffärer, en kiosk, fiskbil och bageribil och så kom bryggarn förbi. En sybehörsaffär fanns också. Nu finns ingenting, säger Monica rättframt.
Utöver husbyggarna fanns såklart sågverket också, som hördes över nejden.
Patric minns att han inte hade några tider att passa som barn.
– När det tjöt från sågen så betydde det att det var dags att gå hem och äta.
***
Nostalgi är en given ingrediens i hemvistvurmande musikstycken. Identifikation är en annan. Och syftet kan vara att skapa en musikalisk lägereld att samlas kring.
– Vi är ett sjungande folk. Och vi är påhittiga. Många sjunger i kör och snickrar verser hemma, säger Patrik Sandgren, musikvetare och arkivarie, Lunds universitet, när jag ringer runt för att få veta mer om fenomenet.
Han menar att det vanliga är att det skrivs en text till en befintlig melodi, snarare än att man skapar en ny. Han nämner även nidvisor som gängse, där man snarare lyfter sin hembygd genom att försöka sänka en annan.
Sen finns givetvis kampsånger, såväl politiska som idrottsliga, för att stärka egna laget, något som Patrik Sandgren forskat om.
– I fotbollssånger hyllas städerna där de har sina lag. Sen finns det inom modern popmusik massor av såna här låtar. Du vet, Orup och Lasse Berghagen om Stockholm för att bara ta ett exempel.
Vy mot väster över spåren vid Skyttorps station där Wallit/Nyckelhus gamla lokaler ligger. 18 juni är det Skyttorpsda'n.
Patrik Sandgren bjuder även på en sidospaning – att det skett en ökad utflyttning från storstad till landsbygd i och med pandemin.
– Kanske kan det här ha betydelse, och göra att man vill hylla sina småorter mer? Kommer du ihåg Hootenanny Singers? De gjorde en låt som heter "Aldrig mer". ”Ingenting kan hindra det som sker”, sjöng de, för byn höll på att försvinna.
***
Skyttorp är emellertid inte på väg att försvinna, även om invånarantalet inte genomgått någon raketutveckling. När Patrik flyttade tillbaka till Skyttorp, till en lägenhet på andra sidan spåren, för några år sedan fanns det till hans förskräckelse inte något seniorfotbollslag längre.
– Men i år har de fått till det, de börjar om i division åtta. Jag hörde att det var runt tusen personer när det var hemmapremiär. Fast nu är det väl en 600 som bor här, var det inte det när jag var liten också? Inte växt någonting?
Monica fiskar upp mobilen och kollar.
– Det har minskat, men sen kommit tillbaka, säger hon och hänvisar till förbättrade tågförbindelser.
– 641 är det nu. Siffran är från 2020, så några till har det allt blivit.
Den här skylten kan man se från tåget.
De är båda överens om att orten borde få ett lyft.
– Det vore bra om det kom mer folk hit, att det byggdes mer. Det har sagts många gånger, men blir aldrig av. Man skyller bland annat på att reningsverket inte skulle räcka till, säger Monica.
Patric flyttade hemifrån när han var 18, till Uppsala. Innan dess hann han göra mycket musik i husets källare. Han berättar att han fick välja mellan ”moppe eller elorgel” när han skulle konfirmeras. Valet var enkelt.
– Det passade mig, det fanns ju rytmer och basar och sånt i dem. Det var i slutet på 70-talet. Man kunde få de där rytmboxarna att låta på en massa olika sätt. En lät precis som i en hit Blondie hade just då. Det var mer på riktigt med orgel, jag kunde skapa mer. Gitarr vara bara bökigt och gjorde ont.
Han och kompisen Anders Wågberg spelade in låtar under namnet PA Tronic.
Patric någon gång 1984 i samma källare. Tangenterna på väggen var på plats redan då.
– Vi skickade ut låtarna på kassetter och gick sen vidare musikaliskt. Men sen 2012 blev jag kontaktad av en kille från Tyskland som sa, ”jag har ett kassettband här, finns det mer? Vi vill släppa det på LP-skiva”.
Det trycktes 350 exemplar, som sålde slut direkt.
– Jag tror de är dyra nu, säger Patric om det äventyret, och berättar att låtarna har spelats in igen och finns på Apple music/Spotify.
Han har även varit med i tidningen Okej med bandet Royalty. Men när han fick barn 1990 så lades musiken på hyllan i 15 år innan den plockades fram igen.
PA Tronic: Anders Wågberg och Patric spexar.
***
Vi går ned i källaren. I ett av rummen står en rigg med keyboards uppställda ovanpå ett par pingisbordskivor som skydd mot det kalla källargolvet. På ena väggen har ett klaviatur målats för att sätta stämningen.
– Det har varit ett förråd, men jag slängde ut deras grejer. Här spelar jag in, livestreamar och så. Och så har jag studioutrusning för inspelning.
Så här nere har du spelat musik sedan …?
– Jaaa, från -82 i alla fall, säger Patrick och lägger sedan snabbt till:
– Men inte hela tiden alltså.
Patric tar sig tid och spelar igenom låten för mig. Han har till och med en rökmaskin och diverse ljuseffekter att tillgå.
Patric Dimander spelar in musik nere i källaren på barndomshemmet i Skyttorp.
***
Vi bestämmer oss för att ta lite bilder utomhus och går mot Vikstavägen. Molntäcket har spruckit upp och solen börjar kasta spridda strålar över grannskapet. Patric och Monica tar sig försiktigt ned i diket för att posera vid Skyttorpskylten. Det känns lite vanskligt, men viljan är stark, liksom känslorna för orten.
Monica Eriksson och Patric Dimander, som har skrivit Visa om Skyttorp tillsammans. Här vid infartsskylten på genomfartsleden Vikstavägen.
Det är precis som en av de nytillkomna stroferna i Skyttorpsvisans refräng, från Patrics penna, som följer efter det nedstämda konstaterandet att ”ljuden från sågens alla klingor som skar för länge sen har ebbat ut”:
”Det är ändå här, som mitt hjärta är, och jag känner mig lycklig och fri”
Refrängen avslutas sedan med glimten i ögat:
”… Trots att Upptågen smått försenade skenar förbi.”
Skyttorps gamla tågstation, stod klar 1898.