Lena Lervik i sin ateljé i Stockholm. Hon hade sin första utställning för över 40 år sedan. Hon säger att hennes tema moderskap, kvinnoliv och barn är outtömligt.
– Man blir väldigt sårad många gånger, säger Lena Lervik och skrattar innan hon fortsätter:
– Jag minns en gång när Thomas kom in i min ateljé. Jag hade precis gjort klart min skulptur "Maria i Jugoslavien". Då säger han: "Men Lena det där går inte! Hon har ju inget skelett!" Det gjorde ont, men jag såg vad han såg. Jag fick börja om från början, först med ett skelett, sen kroppen och till sist klädde jag henne i trasor.
Lena Lervik är inte på plats när UNT kommer till Bror Hjorths hus. Hon har skadat sig i ryggen och har svårt att åka längre sträckor med bil, vi får höras på telefon i stället. Hon berättar att hon var fullfjädrad ateist när hon startade sin konstnärsbana. Under parets resor runt om i Europa inspirerades hon av alla Mariabilder de såg under vägen.
– Vi hade inte det i Sverige i vår protestantiska kyrka och därmed fanns inte kvinnobilden, vi är upplärda med mansbilder av det heliga. Kvinnorna i södra Europa vänder sig till Mariamyten vid födslar, moderlivet och döden eftersom den manliga guden inte har så mycket att komma med. Jag använde Mariabilderna som moderna parafraser i mina skulpturer, det var väldigt fascinerande för mig, säger hon.
"Skrikande bebis" av Lena Lervik.
En av hennes skulpturer som är med i utställningen är "Den skrikande bebisen". Lervik tycker att ett av livets kraftigaste uttryck är det första skriket. Hon gjorde verket när hennes egen mamma dog.
– Jag reste fram och tillbaka till min döende mamma i Linköping, under tiden gjorde jag en födande kvinna i lera. Strax efter hennes död gjorde mina händer ett skrikande barn, nästan helt omedvetet.
Lena Lervik arbetar oftast med runda mjuka former i röd bränd lera, terrakotta.
– Det är moderligheten och moderskapet jag vill skildra, de stora frågorna om livet. Jag letar efter själva grunduttrycket, då kan den som tittar spegla sig i verket. Jag har fått höra om samma skulptur: "hon ser så nöjd och lycklig ut" och "åh, hon lider verkligen", betraktaren speglar sitt inre i mina verk, säger hon.
I Bror Hjorths hus håller parets gemensamma utställning på att byggas och ljussättas. Thomas Qvarsebo ser till att allt blir som han och Lena Lervik vill ha det, museiteknikern David Andrén, klättrar upp och ner för stegen för att ordna så att verken hänger i våg och blir belysta på bästa sätt.
– Jag kommer ihåg när jag höll på att göra skulpturen av Olof Palme, den som står i riksdagshuset. Lena kom in och sa: "Det är inte ett spår likt Palme!" Hon försöker inte smickra, hon är ärlig. Sedan började hon mäta på bilder av Olof Palme exakt hur långt han hade mellan ögonen, från öra till öra och så vidare. Jag tänkte bara att så kan man ju inte hålla på. Men det blev så mycket bättre sedan, säger han och skrattar.
Thomas Qvarsebos verk är ihopfogade inifrån. Han vill att hörn och kanter ska vara "pressvecksvassa".
Qvarsebo arbetar ofta i corténstål. Han sprejar med järnoxid och putsar med bivax för att få fram den rostiga finishen. I början av sin konstnärsbana arbetade även han med runda former men han tyckte att det saknades stuns i verken. Han vill ha skarpa kanter och konturer där ljuset kan spela på olika sätt beroende på varifrån det kommer.
– Jag kom på att det ska vara som pressveck. Titta här, här lägger sig skuggan spikrakt, säger han och visar på ett av sina verk i Bror Hjorths hus.
Utställningen invigdes 3 december av författaren och journalisten Ulrika Knutson. Den pågår till och med 29 januari.