Ulf Ivarsson ville skriva något mer personligt om den världsberömde kemisten och apotekaren Carl Wilhelm Scheele. Det utmynnade i den skönlitterära romanen "Kemin var hans ädla ögonsten". Men det dröjde fram till pensioneringen innan han ansåg sig ha tiden det krävde.
– Under större delen av mitt arbetsliv har jag arbetat i Stockholm inom fackpress och jag har gett järnet på mina arbetsplatser. När jag kom hem till familjen i Uppsala vid 19-tiden var jag för urlakad för att sätta mig ner och skriva. Det hade inte varit rättvist vare sig mot min fru eller mina fyra barn, säger Ulf Ivarsson.
Under 1980-talet var han redaktionschef för Kemisk tidskrift och åkte 1986 till Köping för att bevaka 200-årsminnet av Scheeles död. Väl hemma i Uppsala igen kom han av en slump över en doktorsavhandling av Uno Boklund. Boklund har dechiffrerat och analyserat innehållet i en del av Scheeles efterlämnade anteckningar och låtit binda in dem i bruna pärmar, därav namnet "Bruna boken". Köpingsresan och "Bruna boken" utgjorde tillsammans startskottet till Ulf Ivarssons intresse för Scheele.
För tolv år sedan då han blev pensionär, bestämde han sig för att tiden var inne och han började läsa in sig på ett digert faktamaterial, svenskt, engelskt och tyskt.
– Jag blev mer och mer entusiastisk, jag läste och skrev nästan dagligen under fem års tid.
Längst bak i boken finns en sju sidor lång och välgjord källförteckning. Bakom den står hans fru Gunilla Åkerlund. Skrivardagarna har varit strukturerade. Klockan 9:00: Promenad med grannens hund Kasper. Ofta samma runda i Björklinge, ner till Långsjön och tillbaka. 9:45: Sätter sig vid datorn och blir så absorberad att han glömmer tid och rum flera timmar i sträck. 12:30: Lunch 13:00 Arbetsdagen fortsätter. 17:00 Avslutar arbetet. Men under fotograferingen säger han, nästan viskande, att det hände att han blev sittande vid datorn fram till midnatt och längre än så.
Att som sanningssökande journalist skriva skönlitterär text, har inte varit helt lätt.
– Det är en öm punkt. Under hela min tid som journalist har jag skrivit nyhetsartiklar och följt forskningen. Svårigheten har varit att gestalta, kanske har jag omedvetet läst in mina egna erfarenheter och tillfört fragment av andra, nu levande människor, men det är ju en roman, säger han.
För att få in liv i handlingen skrev Ulf Ivarsson in poeten Oxenstierna i berättelsen, han fick rollen som drömmare. Scheele fick en vän, en kontrast till sin introverta person och sin besatthet inför naturens beståndsdelar. Ivarsson skriver även in en underofficer, en elak, ond och känslokall människa.
– Jag ville testa hur Scheele reagerade när han träffade på en människa med psykopatiska drag, var och en av oss har nog träffat på den typen. Jag läste in mig på psykopati och lärde mig bland annat att psykopater sällan blinkar och att kanske tre procent av befolkningen har dessa drag, en högre andel av dem är chefer, säger Ivarsson.
I boken återkommer du till att Scheele inte har en akademisk examen. Stör det dig att han hade bildningskomplex?
– Jag kände igen mig själv i Scheeles situation. Jag kom till Uppsala med förhoppningar om att studera till lärare i litteraturhistoria och svenska, men jag saknade självkänsla. Jag fick inte stödet hemifrån och avbröt studierna, säger Ulf Ivarsson.